Don't Want To End Up Like Them

När saker man vill prata om med människor man vill ska veta och inga ord kommer ut. Du vet vad jag menar va? När man vet att det som skulle sägas har en chans att förändra allt, i princip vända upp och ner på hela världen. Men man kvävs och allt det som kommer ut är en suck och ett ryck på axlarna.

Att stålsätta sig. Vad är det man är rädd för? Kan man inte bara se över muren eller i alla fall försöka klättra upp på den så att man kanske kan ta sig över? Ta tjuren vid hornen och få den iskalla vinden i ansiktet? Hur kul är det att sitta i lä bakom en mur resten av sitt liv?

Det finns väl ett skäl till att man säger, respektive, inte säger det man gör. Man gör bara något om något annat gör en. Där är skådespelarens mantra. Men det är nog ett bra mantra att faktiskt ta med sig ut i livet också, jag tror det. Jag tror att det handlar om att man lär sig allt vad mänskliga relationer handlar om. Jag tror det är det viktigaste när det kommer till skådespeleri och SEN kan vi börja prata om att adaptera det till verkligheten.

Ramble, mumble - och bajs. Ja, men precis så.

Loves

The Truth

Det känns lite vemodigt, ärligt talat, men samtidigt lite bra.

Att få ha varit i Bjursås sista gången för den här gången och få hämta saker som betyder mycket för mig, som är kopplade till minnen och som jag kan skapa nya minnen runt ikring.

Jag ska inte ljuga, för det har inte varit lätt hela helgen, men med fantastiskt stöd av Mor och O och J så har det gått över förväntan. Att få sitta och snacka strunt, att kunna ta en pilsner och skratta medan solen långsamt går ner över bryggan - det är vackert. Det är kärlek, respekt, ömhet och omtanke om både det som har varit och det som är.

Jag är så otroligt tacksam för allt det jag får vara med om - motgångar och medgångar, för allt gör det mig till den jag är idag - och jag vill inte vara någon annan, hur mycket folk än försöker ändra på mig.

Älska mer, varje dag!

Kärlek

I'm Ready For Life

Och helt plötsligt känns det som om man tagit ett skutt, sisådär 6-7 år bakåt i tiden. På den tiden då man bodde hemma, allt var frid och fröjd - toapapper och mjölk kostade inte ett ruttet lingon, polarna fanns alltid hemma och man drack oboy ur halvlitersglas.

Här sitter jag nu, med min gamla goda stationära dator och gör just detta. Dricker oboy ur pintglas! Och SOM jag har saknat det sen..! Det är det enda sättet att dricka det på och det känns bra - trots mitt påstådda skutt bakåt i tiden.

Jag har tagit många skutt bakåt på senaste. Det blev en hel del dragningar i mungipan när jag hittade en mapp med gamla protokoll och rapporter från allt från 1:an till 6:an. Jag kände igen mig i mycket och jag vet exakt hur jag kände mig när jag fick fylla i ledsna och eller glada gubbar i 1:an, jag vet exakt hur jag kände mig när hela min självkänsla sjönk över ett dåligt "betyg" i fyran och jag vet exakt hur det kändes året efter då jag var så understimulerad att jag fick börja läsa språk. Lärarna visste inte vad dom skulle göra av min vetgirighet så jag fick helt enkelt kunskapsstimulans som annars kanske hade varit en katalysator för annat.

Sjukt intressant att se vad, och hur, vuxna uppfattade det jag uppfattade. Min mobbning syntes aldrig i något papper, men istället fokuserade det på huruvida jag hade varit taskig mot någon annan (personen som mobbade mig). Att se hur det vinklas och vrids - och försöka sätta sig in i lille Fredriks roll genom allt.

Mycket dyker upp i flytt ska ni veta.

Kärlek

Snälla Låt Mig Förklara

Jag vill redan från första början varna känsliga läsare för att följande blogginlägg är extremt ärligt och kan väcka väldigt starka känslor, dock är det något jag står för och känner att jag behöver ventilera. Så om någon tar anstöt efter detta är varken inte mitt ansvar eller mitt problem. Tar du anstöt känner du dig mest troligt träffad, och det är i såna fall lika bra.

För ett tag sen uppmärksammade mig en vän på ett väldigt intressant problem. Vänner, samröre och prioriteringar. Vem som betyder vad för vem och vem som ger dig lika mycket, eller mer, tillbaka jämfört med vad du ger dem. Det handlar om energi, kärlek och tillit - det handlar om en sån vänskap där man inte blir orkeslös av att umgås med den andra utan där i det närmsta blir upprymd när man nått mötets slut.

Framför allt handlar det om hur få såna vänner man har. För i dagsläget är de för mig så fåräknade att jag mår dåligt. Det har nått en nivå där många av mina närmsta vänner fått en rejäl avsyning och övertänkning i ett försök att gallra. Det låter förjävligt, jag vet, det låter fjantigt, jag vet, men det handlar i slutändan om överlevnad och självbevarelsedrift. Den senaste tiden har varit extremt turbulent och många av de jag betraktat som vänner har gjort snedsteg och övertramp som ärligt känns förjävligt och ibland oförlåtligt. Och ärligt talat är jag fruktansvärt jävla asless på att allt som oftast behöva vara den större mannen och förlåta, trösta, ursäkta och böna och be. Jag är så tydlig jag kan i min kommunikation med andra, särskilt med vänner, men vad är det i ett rakt och sant ord som öppnar för tolkning och förvridning?

Jag ser nu olika vänner med olika ögon - jag tänker alltid och vill genomsyra alla runt omkring mig med kärlek och respekt - och när man slösar med det så pass, så vill man mötas med samma känslor tillbaka. Det är när man inte gör det som det ger upphov till såna här tankar.

Varför försöker vänner övertala en att man själv faktiskt mår dåligt? Varför försöker vänner mena på att de redan sett igenom hela "min fasad" när jag mig veterligen inte har/haft någon? Varför slår man vänner? Varför får man må dåligt när ens vänner vill, men inte när man själv gör det? Var finns den ömsesidiga respekten? Varför har vänner så svårt att lyssna? Varför kan inte vänner vara glada när det går bra för en själv?

Frågorna hopar sig. Men svaren? De lär dröja, om jag ens vill ha några. Det är lättare att välja bort, visserligen, men hur mycket av sig själv ska man ge bort innan revolten inombords brutit ut i fullskaligt, blodigt, jävla inbördeskrig.

Jag vill dock inte försöka framhäva mig själv som guds bästa barn eller jordens bästa vän, men ledorden för mig är kärlek, vänskap och respekt - något som vissa behöver använda för att "set their priorities straight".

Dags att sova är det dock nu. Godnatt och dröm sött.

Kärlek

Varför Nöja Sig Med Mindre?

Hur berättar man för den som betyder mest att den människan får en att le - på riktigt?

Tons Of Confidence

För att förbereda mig för att resa på Lördag så var jag inne och kollade valutakurser för att få veta lite grann hur mycket jag bör växla inhemskt resp. utomlands och inser att jag måste snubblat över något fenomen.

För första gången, som jag har sett, så är den Kandensiska dollarn starkare än den Amerikanska! Jag trodde allvarligt inte att det skulle gå, jag trodde den Amerikanska riksbanken skulle försöka sänka den Kanadensiska ekonomin på något skumt vänster. Men icke! Det är inte mycket, men det är märkbart.

Sträck på er mina Kanadensiska vänner!

Kärlek

Tagit Det Till Nästa Level

Igår när hela lägenheten var fylld med vänner och kärlek kom vi att prata om något väldigt intressant. Något som jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.

Vi pratade om killar och tjejer, ögongodis, partnermaterial och annat. Men något som jag fastnade för var när vi började prata om huruvida frasen "hon är för snygg för mig" har etsat sig fast hos vissa.

Den enda tjejen i sällskapet fick ju stå för det motsatta könets "hela värderingar", men hon hade aldrig tänkt så. Aldrig tänkt att någon kille någonsin skulle "spela i någon annan liga" eller "varit för snygg för henne" - där det bland oss killar är en sjukt vanlig fras. Hur kommer det sig att självförtroendet brister hos oss killar? Hur kommer det sig att vi på något sätt alltid lyckas höja upp tjejerna på någon slags piedestal så att de blir oåtkomliga för oss? Sitter det bara i självförtroendet eller är det någon slags djupare konflikt som öppnar för det argumentet?

Det är för det första inte särskilt jämlikt att använda ett sånt argument - att tjejerna i någon slags "tävling" alltid "vinner" för att de är tjejer. Att det liksom inte ens är värt att försöka med någonting då de bara ser ner på en. Att man placerar sig själv i någon slags underlägsen position där man som bäst är "slav för utseendet" hos den man "dyrkar". Jag menar, tjejer är också människor och jag tror inte att man ger dem den jämlika respekt de förtjänar med ett sådant argument.

För det andra, att självförtroendet skulle vara så pass lågt så att vi bara skulle ge upp "för att det inte ens är värt att försöka" är ju bara en sjukt självdestruktiv och konstig tankegång.

Jag tror dock att det inte är något som man kan lära någon annan, jag tror det är en insikt man måste komma till själv. Ingen är för snygg för dig, för det är bara du som är så snygg som dig själv. Dock vart problemet kommer ifrån eller hur det har rotats så att jag tror det är mer vanligt än ovanligt att killar använder det, det har jag ingen aning om.

Konstigt hur en diskussion över en enda fras kan sätta så många griller i huvudet på en...

Kärlek

12/12

Det är inte med ett leende på läpparna många Svenskar vaknar idag. Det känns som om vi gått in i en tidsålder Sverige hittills varit så främmande för, en rädslans tidsålder, en försiktighetens tidsålder - en terrorns tidsålder.

Det som hände igår har rubricerats som terrordåd, det första som är utfört på Svensk mark, av en Svensk. En isolerad händelse med "lycklig utgång" - men som säkert kommer att skapa ringar på vattnet. En självmordbombare i Stockholm? Sker inte sånt bara i icke neutrala länder som tydligt markerar sin position i världen genom militära aktioner?

På den ljudfil som skickats till TT, respektive Säpo beskriver mannen som pratar sitt missnöje med att Sverige "smutsat ner sin neutralitet" genom sin militära närvaro i andra länder. Ett budskap som är lätt att ta till sig och förstå, för det kan jag också känna ibland, men som aldrig borde leda fram till ett sånt agerande som vi såg i Stockholm igår.

Jag har nu sett Rapport, Aktuellt, TV4-nyheterna och Agenda alla behandla ämnet och jag tycker det är bra att det får så mycket uppmärksamhet i media som det får. Dock är något som är beklagligt det faktum att ALLA hittills har tyckt att det haft en "lycklig utgång". En man har förlorat sitt liv på grund av att han inte känt att han kunnat uttrycka eller påverka på något annat sätt än att skapa förvirring, kaos och förödelse bland civila - genom att spränga sig själv. En vidrig tanke. Så visst, vi har haft tur i oturen att det bara var gärningsmannen som under omständigheterna dog - men hans liv var också värt något.

Rent olyckligt och vidrigt är dock det faktum att en man nära Jimmie Åkesson, SD:s partiledare, använt sig av Twitter för att sprida sitt budskap "Vad var det vi sa?. Jag förstår att SD vill försöka plocka billiga poäng på sin skrämselfilosofi - deras sandlådepolitik där "han är dum och han är snäll", men att på något sätt försöka skapa en illusion av att "inget av det här hade hänt om ni bara röstat på oss" är inte bara osanning, det är en skymf, en spottloska i demokratins ansikte.

Något annat som är märkbart är statsministerns förmanande till lugn, något som verkligen behövs. Jag ville dock dra lite på smilbanden när jag såg Agenda då socialdemokratiska Aftonbladets politiska chefredaktör hyllade Fredrik Reinfeldt och där liberala/moderata DNs politiska chefredaktör var lätt kritisk till statsministern. Är Moderaterna nya Sossarna?

Tankspridd går jag nu och lägger mig, en märklig helg detta.

Take You Under (Östersund)

Spännande. Idag har vi faktiskt hunnit med allt som jag tänkt, nästan.

Nästan hela mitt liv befinner sig för tillfället i en - eller två - boxar à 8m^3. Det känns lite overkligt att se hela sitt liv i lådor och påsar. Samtidigt så känns det så rätt, så värdefullt att veta att allt som jag äger inte äger mig. Jag har väldigt mycket prylar, men inget som inte får plats i en-två boxar. Det känns skönt att se det packat och veta att man nu är fri att göra vad man vill.

Lägenheten ekade så tomt så tomt så det kändes som att ge ett stort långfinger till allt vad det materialistiska heter.

Jag är kvitt det första och största stressmomentet, hur underbart är inte det?

I Come Back For You (Östersund)

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig.

Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.

Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.

Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.

Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.

Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.

Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:

Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?

Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.

Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.

Life as We Know It (Östersund)

Hej världen, hur står det till?

Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.

Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.

Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?

Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.

Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?

Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?

The Girls Don't Say No (Östersund)

Hemma från en 10-dagar lång roadtrip i södra Sverige. Lagom att komma tillbaka till sin första och sista arbetsdag den här veckan.. De stackarna på jobbet måste ju tro att jag lider av världens sämsta arbetsmoral, men så går det när man redan har bokat resor och folk ringer för sent.

Halvtrist och skönt att komma hem. Det ser för jävligt ut hemma igen och vårt problem med kompostflugor som jag har pushat att vi ska försöka driva ut med hygien och disk har hittat ny fart och livslust.. Utrunnen gammal mjölk i hallen från en soppåse jag trodde var uttagen, ett glas rödvin översvärmad med flugor, ugnsformar med drypande fett lite här och där i köket och mögligt bröd på köksbordet.. Jag menar, vaffan.

Bjursås, underbara Bjursås med allt vad det betyder för mig personligen var vår huvudbas i drygt en halv vecka. Vi röjde upp på tomten, vi tog det lugnt, låg på sofflocket, satt på bryggan och drack öl, badade och slogs med alla mygg. Det är fantastiskt vad en plats kan betyda mycket för en själv. Mamma frågade och visst var det väl lite så fast jag kanske inte kunde erkänna det ens för mig själv. Det var skumt att komma dit, det kändes som att något saknades. Samtidigt kändes det ändå bra, som att inget hade förändrats, som att man kunde känna, dofta och höra bokbläddrandet på framsidan, pillandet med verktyg på baksidan, ljudet av ett fnys till kvällens rapport och så mycket annat som jag förknippar med min älskade, saknade Farfar.

Vi kom hem igår kväll i alla fall, och innan jag kunde somna och koppla av tog det ett ganska bra tag. Hann säga hej på både Robin och Torbjörn som kom och hämtade sina prylar här.

Nu känns det segt att ta sig iväg till jobbet, men det kommer nog bli en fin dag att jobba och det går ju ändå ganska snabbt tills dess att klockan blivit 16:00. Längtar till ikväll och till imorrn!

Biggie!

Reflections (Sweden)

Jag läste för ett tag sen om ett framsteg som så många kapitalister så länge drömt om, så länge kämpat för och njutit av tanken att kanske någon gång få se bli verklighet. Verklighet har det blivit då kapitalismen äntligen segrat över vårat svenska utbildningssystem, fantastiskt va! Det är ju fantastiskt att pengar äntligen ska få styr hur folk utbildar sig och framför allt när folk utbildar sig.

En ung entreprenör och blivande monsterkapitalist har så äntligen vunnit med triumf över utbildningssystemet. Han har lyckats få dispens från skolan för att - hör och häpna - ta hand om sitt eget företag. Det rör sig om flera dagar på både höst och vår. Detta medan kompisarna gapande sitter kvar i skolbänken och förundras över den särbehandling den här killen får.

Då undrar jag - hade jag börjat med day-trading-aktiehandel i samma ålder - hade jag fått 2, 3, 4 eller kanske fem-sex VECKOR ledigt extra per år? Wouldn't think so..

Tydligen så smäller ultrakapitalism högre än utbildningsvärde, kamratskap och en bra grund att stå på. Tragiskt tycker jag att man ska behöva tuta i en 15-åring att pengar styr världen och inte medmänsklighet, intelligens och kärlek.

Eller jag kanske bara är bitter för att jag inte startade firman själv, först?`

The Hilltops (Sweden)

Uttrycket "I got the world in my hands" har för mig länge varit ett ganska tvetydigt och svårt begrepp att verkligen tolka.

Helt plötsligt har jag kommit på det - jag har knäckt det. Det handlar inte om pengar och det handlar inte heller om att någon äger så mycket så att man kan kalla det för att han har hela världen i sin ägo.

Det handlar helt enkelt om att se världen som en rad med möjligheter att upptäckas. Det handlar om att hela världen ligger öppen för en, bara man vill, kan och framför allt vågar. Jag pratade idag med en tjej på jobbet och hon proklamerade länge och väl hur hon redan sen fem års ålder efter att ha sett ett program på TV drömt om att bli inredare och inredningsarkitekt. När hon nu fått papper och ett erbjudande om en skola i Italien - med just den exakta linjen - så tvekade hon. Hon var beredd att avsäga sig hela sin dröm för att bara låta den bero. Varför, undrade dumdristigt jag?

Har du drömt om något så länge så är det ju inte direkt så att du inte någonsin tänkt att du kanske ska vilja förverkliga den eller hur? När det dessutom rör sig om ett sådant erbjudande som likt en skänk från ovan bara dimper ner i handen på en. TA DEN FÖR I HELVETE!

"Pengar... Tid... Rädslor... Ensamhet... Språk..." Bah! GO FOR IT! Har man en älskande, eller ja det kanske inte ens behöver vara det, förstående moder eller fader eller och - då löser sig pengar på något sätt eller annat. Vänner skaffar man där, språket lär man sig efter en 24 timmars brainwash varje dag och tid - det har man all i världen, bara man tar sig den. Rädslorna då? Självklart är det jobbigt med ett uppbrott - men uppbrott är en del av livet och de kommer förr eller senare att ske, vare sig man vill eller inte.

Så mitt argument lyder helt enkelt - gör det och gör det nu.

Fred på jorden och kärlek överallt

Summertime (Sweden)

Jag kände mig idag som ett missfoster när jag gick genom stan. Jag var utstirrad, betraktad och följd i vartenda steg. Folk rynkade på näsan, några vände bort blicken och jag kände att jag verkligen inte tillhörde några av de sociala normer som samhället ställt upp.

Varför?

Fredrik Lindström. Fredrik jävla Lindström - in a good way!

Karln är genialisk, rolig, pedagogisk och verkar vara lättillgänglig. Hans sommarprogram i P1 som jag nyligen tankat hem som podcast var så roligt att jag vid flera tillfällen var tvungen att vrålgarva rätt ut.

Inte undra på att folk stirrade på busstorget eller på Domus eller på gågatan eller vid Eightball (där jag faktiskt var tvungen att ta tag i en stolpe för att hålla i mig för att inte trilla omkull i en blöt pöl av flabb).

Jag bröt många sociala normer - och det bjuder jag på Östersund. Jag är killen som skrattar - live with it!

Fred på jorden and love everywhere!

The Sky Was Pink (London)

Oh yes it was. Friday had a beautiful sunset and was a beautiful day in a springy London and I decided to take a stroll throughout neighbourhoods I'd never visited before.

I started off by finally getting my ass in to the Borough market, not a day too soon to be honest! Now I'm in love! What a place..! Food from all over the world, booths with fruits, truffles, farmers produce, meat, fish, wine, oil, tea - everything really! Cheese from Spain to sausages from Poland and everything in between!

I ended up having my little lunch-break there, a fine sirloin-steak and pepper sandwich. Drenched in homemade peppersauce and horseradish-sauce. It was soooo good!

After I'd sampled many a produce over at the market, needless to say, I was quite stuffed so instead of taking the tube I decided to walk all the way over to Waterloo to check out Southbank, where I haven't before either! Sofia was extatic over a bookmarket under Waterloo-bridge, so I thought I might as well check it out. I got to say, for a booklover - that was one wicked market. 4-5 tables PACKED with books of all sorts. I tried to find some philosophy but after I thouroughly searched two tables, my head was spinnig of authors, titles and genres so I just couldn't take it any more!

Walked past all the performers in the street. Living statues, bands, men-with-no-heads and stuff alike. I decided to sit down on one of the benches to sample what I had bought for my little picknick in the park where I was heading. Listened to a post-rock band which were reaaally good!

Because it was really hot outside I decided to stop by a Tescos just to get me an icecream and some more water. And here comes my point in all of this.

As I headed over to the park, eating my icecream, listening to my music, looking up to the sun - constantly smiling because that was for me sheer happiness - I exchanged looks with another man walking by me. He was looking straight at me and I could SENSE him! It was the WEIRDEST thing! I beemed, he smiled and we both knew! It only takes so little to make one happy! We were sharing thougts at that very moment! We both KNEW and we both FELT - I swear he felt that sense of co-existence of just a brief second.



I felt humbled afterwards, I felt at peace and I felt excited at the same time - someone besides me knew!

Peace worldwide and love everywhere!

See You Move (London)

Ett semifilosofiskt inlägg kan tyckas, men ett inlägg av en god vän fick mig att tänka på en sak.

Jag bloggar - jag bloggar faktiskt ganska ofta, det brukar bli så när jag är ute och reser och hittar på saker. Jag skriver sida upp och sida ner om saker som händer, saker jag tänker på, saker jag känner och om saker i allmänhet. Mycket dravvel självklart men även några inlägg med substans - det vill jag i alla fall intala mig själv.

Även om några inlägg har substans väcks ändå frågan - för vad eller för vem skriver jag?

Bloggen som sådan är ett intressant fenomen ur både en kulturaspekt och kommunikationsaspekt. Bloggen, när den som främst var på frammarsch och ännu inte riktigt etablerad sågs den som ett medium i vilket det var möjligt för vilken knäppskalle som helst att producera vilken åsikt som helst. Genom Google var det sen lätt att få tag på vilken blogg som helst som förmedlade de åsikter du ville lyssna på. Det var, upplevde jag ett tag, nästan fult att säga att man bloggade. Man läste om nynazistiska bloggare och andra som blev censurerade och det kändes verkligen inte som en respekterad åsiktskanal.

Bloggandet exploderade i storlek och nu sitter var och varannan medelsvensson och trycker in ord efter ord, sida efter sida och bloggar och berättar om ditt och datt. Problem, glädje, åsikter och tankar - nu sägs allt via bloggen. Vi har fått kändisbloggare så som Blondinbella och Perez Hilton och t.o.m. våra politiker har bloggar. Den riksdagsman som inte har en blogg blir nästan kollad snett på och skulle nästan anses som teknikfientlig då det är ett kraftfullt och snabbt - för att inte säga direkt medium för att nå ut med sitt budskap.

Men till vem når man ut egentligen? Är inte 95% av alla bloggar (JA, jag inkluderar mig själv i den kategorin) som dagligen publiceras relativt olästa? Vem är det egentligen som sitter och fingranskar alla bloggar? Vem håller koll på allt? Vad tjänar kommunikationskanalen till om det inte finns någon att kommunicera med?

Jag undrar hur alla bloggare tänker, alla vi privata, anonyma - okända bloggare ska jag säga - för jag uppskattar att försvarsministerns blogg är lite mer läst än t.ex. min egen. För vem skriver vi? Skriver vi för att skriva av oss som någon föreslog så skulle vi väl lika gärna kunna skita i att publicera allt vi skriver och istället föra en privat dagbok. Om vi skriver för att bemötas - för att vilja bli sedda, uppskattade och kanske även kritiserade så är ju faktiskt bloggen ett fantastiskt verktyg. Var kommer behovet ifrån dock? Vad är det som helt plötsligt tvingat på oss att ha en massa åsikter om allting och vart kommer vårt behov av att uttrycka dom ifrån? Vad hände?

Den globala världen hände. Ett världsomspännande nät med möjlighet till kunskap och åsiktsdelning hände. En ny era i bildning hände, men kräver den nya eran bloggen?

Fred på jorden och kärlek överallt

Perception

Ibland undrar jag lite grann varför jag reser så förbannat mycket?

Jag har mina vänner, jag har min familj, jag har det mesta jag behöver här i Sverige, för att inte säga i Östersund - så vad är det jag sysslar med?

Jag intalar mig själv att det är min upptäckts glädje som liksom har bitit sig fast i mig, att jag måste få se så mycket av den värld vi lever i innan vi dumma varelser förstör allt vi har och håller kärt. Men jag undrar? Är det så att jag letar efter att bli nöjd? Letar jag efter ett ställe där jag känner att "Ja, äntligen, här kan jag tillbringa resten av mina dagar"? Letar jag trygghet, lugn eller ro eller letar jag något över huvud taget? Jag ser mig omkring i min bekantskapskrets och inser att det, föga förvånande, är jag som har rest mest av alla. Med 25 avverkade länder på snart 21 år så snittar jag lite mer än ett land per år. Hur normalt är det?

Folk tittar på mig, skakar på huvudet och avfärdar mig som att jag har haft sån extrem tur i livet - att jag fått möjligheter att resa och se och upptäcka. Att de är så besvikna över att inte dom fått göra lika mycket som jag, eller ens hälften av det jag har gjort. Många familjer köper en ny bil varje år, många köper platt-tv, hemmabio, hus eller någon annan leksak för dyra pengar. För våra pengar har vi valt att leva relativt enkelt, men aldrig dåligt, och istället se och uppleva så mycket som möjligt. Jag känner det som min skyldighet.

Ser folk inte vad jag gör? Eller vad jag tror att jag gör? Jag har inte tur. Jag har aldrig haft särskild tur och mycket av mitt resande bygger faktiskt på andras dödsfall. Hur kul är det? Hur mycket tur är det? Jag känner mig äcklad när jag tar de orden i min mun och smakar på hur det känns. Att jag och min mor förlorat och offrat så mycket för ett sånt lågt pris som pengar och folk tycker att vi har haft tur?

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg. Jag blir faktiskt, rejält jävla pissförbannad när människor påpekar att jag haft tur och att de avundas mig. Jag undrar jag om de vet vad det är de avundas? Jag undrar om folk skulle vilja leva mitt liv om de vet till vilket pris mitt liv har grundat sig på. Mitt liv har varit sorgligt och jag kanske bara är ute och cyklar, men jag undrar om inte mitt resande och mitt kringflackande bygger på min rotlöshet? Om det bygger på min fruktan? Om det bygger på det faktum att jag kanske flyr?

Vad skulle jag fly ifrån? Jag vet inte om jag ska vara helt ärlig, jag har ingen aning. Från mig själv, från mina rötter, från mitt liv och från allt som påminner om det jag varit med om - eller?

Alla mina tankar - jag vet inte ens om de har en grund i något konkret, men jag vet att påståendet: "Du har uppnått den statusen hos folk Fredrik att när man säger 'jag ska hänga med Fredrik' undrar folk glatt om du faktiskt är i Sverige". Visare, mer träffande och ärligare ord tror jag aldrig sagts av någon som varit så omedveten av vad de fick för betydelse för mig.

Jag vet inte vad jag vill, jag vet egentligen bara knapphändigt vem jag är, jag vet nästan var jag kommer ifrån. Jag känner mig ganska ensam, men det är väl en väg jag själv valt och tyvärr känns det verkligen långt bort och fjärran att jag någonsin kommer att kunna inleda något som helst seriöst förhållande.

Det känns verkligen som att jag står vid ett vägskäl, med karta och kompass - där en väg leder till höger och den andra till vänster och jag får för mig att det går snabbare igenom de riviga buskagen rakt fram.

I Love

Livet börjar rulla på - inte sant?

Det känns som att folk äntligen börjar hitta rätt i sin vardag och jag tycker det här med att bli vuxen känns som ett stadie som vi nästan alla väntat på!

Vi har medlen att ta oss dit vi vill, vi har instinkterna att göra det och vi har mål och drömmar. Många är det som redan dragit iväg och sökt sin lycka på andra sidan jorden - och att få följa deras äventyr över internet är en otroligt häftig fördel. Det känns nästan som att man är med.

Somliga flyttar hem (<3), andra blir kära, några flyttar bort, en del pluggar och andra så som jag ska snart börja!

Vuxenlivet är en självuppfyllande dröm för den som drömmar har!

Punk'd

Det här med tid va.. Inte för att JAG är stressad eller så..!

Jag kom att prata med O om tid nu på väg hem från Prag - någonstans i ett nattsvart Sverige där skog och fura numera är snötäckta. Diskussionens huvudfråga löd ungefär: "hur kan du veta att sekunderna tickar om du inte har en sekundvisare?"

Jag kontrade med det för mig mest givna svaret - då människan gjort ett system för att dela in dagar i timmar, timmar i minuter och minuter i sekunder så förlitar jag mig på att systemet ifråga fortsätter p.g.a. att det nästkommande måttet på tid, d.v.s. minutrarna fortfarande går.

Men hur vet vi det?

Genom en serie iakttaganden har forskare kunnat konstatera att begreppet sekund "definieras som varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium".

Fast vad säger det iakttagandet om vår vardag? Vem säger att den tid på min klocka som jag går efter är fel för att den inte följer alla andras? Min sekund, utifrån mitt perspektiv, kan väl bygga på antagandet att den klocka jag följer är korrekt. Individuell tid så att säga.

Det som för mig verkar vara en minut kanske egentligen är en timme, eller en evighet för någon eller något annat. För en fjäril, som har en medellivslängd på dryga 23-24 timmar, måste ju en sekund vara en smärre pärs att ta sig igenom? Blir vi mer tidsmedvetna ju större i storlek eller ålder vi blir? För ett barn på dryga 2 är ett år fantastiskt länge, medan jag som dryga 20 sitter och tycker att det var alldeles nyss vi hade snö och väntade på julen. Tiden liksom går fortare ju äldre jag blir. Uppfattar Elefanter och Blåvalar tid på samma sätt? Eller har dom en åldringsprocess som inte är styrt i mått?

Jag skulle nästan önska att vår levnad var en process och inte ett systematiskt uppradande av enheter enligt ett förutbestämt mönster. Tid är den sämsta måttstickan på en process om man bortser från alla andra.

PS. Tack för alla era söta kommentarer till mitt förra inlägg - och det stämmer nog - no rush! DS.