Det är inte med ett leende på läpparna många Svenskar vaknar idag. Det känns som om vi gått in i en tidsålder Sverige hittills varit så främmande för, en rädslans tidsålder, en försiktighetens tidsålder - en terrorns tidsålder.
Det som hände igår har rubricerats som terrordåd, det första som är utfört på Svensk mark, av en Svensk. En isolerad händelse med "lycklig utgång" - men som säkert kommer att skapa ringar på vattnet. En självmordbombare i Stockholm? Sker inte sånt bara i icke neutrala länder som tydligt markerar sin position i världen genom militära aktioner?
På den ljudfil som skickats till TT, respektive Säpo beskriver mannen som pratar sitt missnöje med att Sverige "smutsat ner sin neutralitet" genom sin militära närvaro i andra länder. Ett budskap som är lätt att ta till sig och förstå, för det kan jag också känna ibland, men som aldrig borde leda fram till ett sånt agerande som vi såg i Stockholm igår.
Jag har nu sett Rapport, Aktuellt, TV4-nyheterna och Agenda alla behandla ämnet och jag tycker det är bra att det får så mycket uppmärksamhet i media som det får. Dock är något som är beklagligt det faktum att ALLA hittills har tyckt att det haft en "lycklig utgång". En man har förlorat sitt liv på grund av att han inte känt att han kunnat uttrycka eller påverka på något annat sätt än att skapa förvirring, kaos och förödelse bland civila - genom att spränga sig själv. En vidrig tanke. Så visst, vi har haft tur i oturen att det bara var gärningsmannen som under omständigheterna dog - men hans liv var också värt något.
Rent olyckligt och vidrigt är dock det faktum att en man nära Jimmie Åkesson, SD:s partiledare, använt sig av Twitter för att sprida sitt budskap "Vad var det vi sa?. Jag förstår att SD vill försöka plocka billiga poäng på sin skrämselfilosofi - deras sandlådepolitik där "han är dum och han är snäll", men att på något sätt försöka skapa en illusion av att "inget av det här hade hänt om ni bara röstat på oss" är inte bara osanning, det är en skymf, en spottloska i demokratins ansikte.
Något annat som är märkbart är statsministerns förmanande till lugn, något som verkligen behövs. Jag ville dock dra lite på smilbanden när jag såg Agenda då socialdemokratiska Aftonbladets politiska chefredaktör hyllade Fredrik Reinfeldt och där liberala/moderata DNs politiska chefredaktör var lätt kritisk till statsministern. Är Moderaterna nya Sossarna?
Tankspridd går jag nu och lägger mig, en märklig helg detta.
