Glömmer Aldrig

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv.

Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller?

Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, men det är okej att slå en annan vän över hela kroppen inkl. ansiktet och dessutom hota med att slå knäet ur led på denne.

Logik har aldrig varit min starka sida - men nånstans kan till och med jag känna att det där rimmar illa. Vilket gör mig förbannad.

Men varför då också likgiltig? Den person som gör så mot någon man håller av som en vän, då kan enligt mig i såna fall dra åt helvete. Vilket gör att jag blir fullständigt likgiltig - för den vännen var nog aldrig en vän från början.

Jag försökte i alla fall, men vill inte den andra så blir det inte mitt problem längre.

Avslutat kapitel, stängd bok och löst knut - vi ses aldrig igen.

Kärlek (kan vara komplicerat, tydligen)

I Come Back For You (Östersund)

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig.

Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.

Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.

Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.

Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.

Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.

Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:

Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?

Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.

Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.

Clockwise (London)

Dagens, nej nej nej, veckans, nej nej nej, månadens, nej nej nej, ÅRETS kraftansträngning har jag precis stått för.

Gah! Jag har sällan känt mig så duktig och äcklad på samma gång, det var något av det vidrigaste jag gjort men jag är glad att det är över och att det blev så bra som det blev! Vad är det då jag har gjort?

Jag har rensat avloppet i handfatet... Det har inte blivit gjort på jag vet inte hur många år.. Vad fanns där? Nej det tänker jag inte ens bry mig om att äckla er med - men i ett hushåll på mellan 6-8 personer, där folk rakar sig, kammar sig, röker och gör andra saker i ett handfat kan ni i alla fall, kanske, föreställa er en BRÅKDEL av vad det är jag har gått igenom! Nu väntar dusch, snickers och en god middag - för det förtjänar jag efter att ha stått och äcklats med det där i drygt 1,5h....

Fred på jorden och kärlek överallt!

Bloodstains (London day 17)

Jag vill inte se mig i spegeln, jag vill inte synas på några kort - jag vill gräva ner mig under täcket och bara vänta tills världen är bättre än vad den för tillfället är.

Feber som har varit uppe över 40.
Migrän i två dagar.
Magsjuka som gör att jag inte kan äta.
Räserbajs.
Muskel- och ledvärk.
Panikångestattacker.

Försökt inte ens föreställa dig hur jag ser ut, för det är ungefär 10 gånger värre. Det värsta med alltihopa? Att jag checkar ut från mitt förra rum för att byta, och får inte tillträde till det nya rummet innan 14:00.

Just, shoot me?

Fred på jorden och kärlek på avstånd

My Pandora's Box

Jag återupptäckte just en gammal låt då en kompis frågade efter den.

Freak Kitchen - Breathe.

Damn. Det gör fortfarande så j*vla ont, nästan ett år efteråt. Men jag kommer ihåg känslan, sorgen, lukten och förtvivlan. Så lätt alla murar kan raseras..

After I'm Gone

Slutpratat.

Och det känns ganska bra med tydligheten. Så tack för att inga "orosmoln" eller förvirringar finns kvar. Trots att det inte är lätt är det ändå betydligt lättare.

Improper imposter

Jag är ganska nöjd med min helg!
Jag är ganska väldigt nöjd måste jag säga. Förutom den lilla incidenten i Fredags då alldeles alldeles för mycket alkohol cirkulerade i min kropp.


Att däcka på Busstorget och vakna av att någon står och sparkar mig i magen var inte världens höjdare. Att det dock föregicks av en hyfsad krogkväll, hyfsade förfester, en konstig massagekurs och ett jättetrevligt födelsedagskalas gjorde dock att det inte enbart blev en bitter eftersmak.


I Lördags lirade Basic Element på G3 och efter lyxbakiskäket no. 1 (Tournedos) så blev man ju faktiskt ganska pepp - trots att dagen gått åt till flyttning och att vara bakis.


I Söndags var jag på massagekurs hela dagen och lärde mig ryggtekniker och avslappnande ansiktsmassage. Gawsh vad skönt det var. Dissade dock alla former av umgänge och häng på kvällen till förmån för lite skönt ego-häng hemma - med massa god mat.

Det enda som svärtat ner helgen är dock mina otaliga panikångestattacker - I no likes. Antar att det är Frankrike och kärleksfrågor som stressar. Har bara alldeles för många frågor som jag antagligen gör bäst i att inte ens försöka rota reda på svaren på.

Attackerna är ju inte farliga, men jobbiga ändå.

Likt akustiskt regn

Stilla är nu alla de
som applåderat på första parkett.
De som skrattat först,
de som ryckts med alltför lätt.
Tysta, utan en tanke på förlåt
trots att skriken
och gråten gått åt.

Bakersta raden har ännu inte förstått, ännu
inte nåtts
av slutet på det skådespel, som tilläts gå så fel.

Men balkongerna de ser,
vad som skett, mellan scen och första parkett.
De vill inte ha mer,
vänder blicken, tittar bort.

Nöjet, åtlöjet, är över, ganska kort.
Var det vi kastade för hårt,
eller var scenen asfaltskall?
Det vi aldrig älskade som vårt
ligger livlöst, på fall.

Första parkett bleknar,
balkongerna vaknar ur psykos.
Bakersta raden skriker det som förmås.
Ingen av dem kan ändå förändra,
det som lyckats hända.
Lamporna tänds, en ridå störtar ner
när ett liv har släckts
finns det ingen som ler.

© Fredrik Scheike

Bil, buss och Ljusdals kommun.

Det här känns redan, innan jag börjar, som ett krystat inlägg. Ett tillfälle för mig att få ventilera mig till allmänheten utan att den större delen av mina vänner vet vad jag skriver.

Att blogga för mig är lite som att gå i terapi, helt anonymt.

Att få ventilera det jag känner, tycker och tänker utan att egentligen rikta det till någon. På ett sätt är det skönt, på ett sätt är det förbannat jobbigt. Det känns, redan innan jag börjar, som en krystad konstform på nått sätt.

Men jag vill ventilera mig, för när man inte riktigt är på topp - vem är bättre att lyssna än den oidentifierade "massan"? Den klump av öron som egentligen inte lyssnar men på något sätt är som tvingade att lyssna ändå? Klagovisor, klagosång - ibland känns det som att jag inte kommer med annat. Jag, jag, jag. Det finns ju dom som har det evinnerligt mycket sämre - men jag, jag - jag.

Sanningen att säga är att jag trodde att jag skulle kunna ta det på ett annat sätt. Jag trodde att jag hade försonats med tanken på mitt öde på den här fronten, men det känns ändå upprivet och infekterat. Det finns så många frågor kvar obesvarade som ligger och skaver och nöter. Vad? Varför? Det skulle ju aldrig bli - det är ju redan avklarat - men ändå kan man inte undgå att hoppas? Och varför skulle jag inte?

Kanske för att det skulle vara dags att gå vidare - blicka mot nytt, men vad är nytt? Är nytt annorlunda eller bara nytt för att vara just nytt?

Jag saknar - någon, eller något, men mest troligt någon.

Jag vill resa igen, känna pressen av friheten - hur skumt det nu än låter. Känna att friheten kräver av mig att vara fri. Eller är det fegt att fly..?

del nittiosju

Mina panikångestattacker kommer allt mer ofta och jag tycker det börjar bli en faslig variation i utförandet av dem.

Det är dock ingen variation som förnöjer utan tvärtom. Arsel.

del nittiofyra

Gårdagen kändes som en extremt produktiv dag måste jag säga. Jag klev upp en halvtimme senare än vad jag först hade tänkt och låg ändå och drog mig för att jag var så gruvligt trött. 09:30 på "sommarlovet" känns onekligen som en skoldag klockan 06:40, inte sant?

Efter att ha klivit upp och lökat igång så ringde jag direkt till Polisens hittegodsavdelning för att se om dom, mot förmodan, fått in nyckeln som jag olyckligtvis lyckades slarva bort till ett gäng idioter i Lördags. När jag efter två försök fortfarande inte lyckats komma fram till någon ö.h.t. på "hittegods" beslutar jag mig för att det är dags för att äta lite fil och bida min tid tills nästa gång.

Jag äter fil, sätter mig vid frukostbordet och läser tidningen. När klockan klämtar 10:20 prövar jag igen, även denna gång utan någon lycka.

Datorn står (givetvis) igång så jag letar upp Fabös nummer - ringer, förklarar läget och berättar vad som hänt och frågar vad som behövs göras. Byta lås på lägenheten är ju självklart, men till huvudingången? Ja du, då skulle jag behöva punga upp för varenda lägenhet i byggnaden, 7 till antalet - och det kändes inte riktigt värt det.

Får via Camilla och Fredrik tag på både Mikes mobilnummer och mailadress så jag sätter mig ner och försöker författa det på ett snyggt sätt.

Sen var det kört!

Max Payne 2 - hela dagen.. Sanslöst - men med tanke på vädret kände jag inte att det var särskilt inspirerande att gå på promenad eller nått liknande. Till råga på allt klarade jag UT det! Det kändes så kort, men så briljant ändå! Visserligen, skulle jag vilja hävda, går den här dagen hand i hand i min planerade höst. Att spela Max Payne (oavsett om det är 1:an eller 2:an) är lite som att läsa en bok. Historien är intelligent, snyggt berättad med förvirrande intriger och ett överraskande avslut! Så trots att jag kanske inte satt och vände pappersblad så känns det fortfarande som att jag är berikad på en fantastisk historia.

Nu är det bara att med spänning vänta på trean och en till dag som denna.

del sextionio

Same same - or different?





Jag mår riktigt dåligt över att vi har skapat ett överkonsumtionssamhälle där vi i väst konsumerar i såna groteska mängder att det blir farligt för vår egen hälsa när vi tillåter resten av världens befolkning att svälta och bli sjuka.

Det känns bra att jag har gett en sån rik gåva till Lutherhjälpen under det här halvåret - men det kanske är ett alldeles för enkelt sätt att bli av med sitt eget dåliga samvete?

Betala av det till någon organisation för att slippa tänka på det vidare?

Visst - det får väl många skeptiker tycka - men hellre att du faktiskt skänker en slant än att inte göra det för att du tycker att "du betalar bara för ditt samvetes skull så då struntar jag i det".

Skänk en tia i månaden och du gör skillnad - skänk en krona om dagen och du är uppe i en summa som i alla fall kan göra lite mer skillnad.

Barn ska inte behöva bli feta av att inte få nån mat. Barn ska inte heller behöva bli feta av att konsumera för mycket.

del sextiotre

del sextiotvå

Jag är less, rejält less. För aldrig blir det som man tänkt sig? Visst är det så?

Det går nästan aldrig att förutse allt ut i minsta detalj och innefattar även planerna en annan mänsklig faktor går det definitivt alltid åt pipsvängen vad det gäller struktur.

Jag blir bara så förbannad när det helt uppenbart finns barriärer i vissa människor som gör det helt omöjligt att nå dem eller att göra sig förstådd i närheten av dem. Folk som, som det känns som i alla falla, medvetet gör allt för att komplicera den mänskliga kommunikationen som är så vital.

Jag som tänkte gå på med "raka rör" blir helt plötsligt helt ställd när jag inser att vad man än gör, gör vissa allt för att missuppfatta en?

Gah, totalt osammanhängande - men jag måste fråga som den underbara karaktären Leif G.W. Platon "är möten med andra människor så pass viktiga att vi kan välja att dö för dem"?

Fuck it allt. Detta som såg ut att bli en sån bra dag - jag borde vetat bättre.

del femtionio

Jag känner mig fortfarande lite skamsen och lite som ett svin i och med gårdagskvällen - blev en väldans massa strul fram och tillbaka med skjuts och hämtning och mat hit och dit. Det gjorde inte folk mer glada att vi sen avbokade och ställde in allt ihop.

Nae, usch och fy för dålig kommunikation - jag hatar att det ska behöva bli att man sårar folk på det där sättet.

Återigen, förlåt - det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär ifrån början! Skyller inte på någon annan än på mig själv för allt strul. Jag lovar att jag ska försöka gottgöra det bäst jag kan.

del fyrtiosex

Jag känner mig RIKTIGT koffeinstinn idag måste jag säga. Totalt på helspänn, trött och skakig - rätt äcklig kombo måste jag säga faktiskt. Två koppar kaffe var allt jag drack, visserligen lite socker till det också och på en fettfylld mage (ja - kebab innehåller fett) i och för sig.

Ändå? Två koppar och jag känner hur hela världen gungar.

Om "light-droger" som koffein gör sånt här med kroppen, vad gör tungt skit då...?

del fyrtiofyra

Jo egentligen, men får jag göra det? Nae. Tack för psykisk stress säger vi till Bill Gates och alla andra systemtekniker..

Man kanske ska skaffa sig en Mac nu när PC:n har börjat krångla nått helt förtvivlat, CSN-kortet har ju "schyssta" studentrabatter på Apples hård- och mjukvara så det kanske är dags att spana in det.

Göra slag i saken och köpa sig en MacBook?

Eller? Kritiken är rätt svidande...

del fyrtio

Såg att bl.a. Ulf hade namnsdag i Fredags men glömde kommentera det.

Grattis på namnsdagen Pappa! Tänkte faktiskt på dig då, och det hoppas jag att du kände.

del tjugonio

Ibland finns det dagar då allt känns grått, visst gör det? Solen kan lysa, fåglarna kan kvittra och folk kan le, sjunga och vara glada men det känns bara grått och kanske t.om. svart ändå.

Jag kan tänka mig att det är en sådan dag i Arboga idag. Säkert i andra städer också, men speciellt i Arboga.

Det är nog faktiskt inte många som faktiskt förstår det som hänt - om det ens är någon? Två barn brutalt mördade i deras hem och deras mamma illa tilltyglad av någon som tidigare älskat dem? Hur kan kärlek övergå till hat till den graden att man handlar i blind vrede? Tragedi känns bara som förnamnet på den här händelsen och Arbogas sår kommer sent att läka.

del tjugoåtta

Jag satt igår och gick igenom massa gamla papper rörande min far och hela hans liv som min Farfar sammanställt någon gång. Det fanns hinkvis med papper i den här kartongen, bortåt en sex-sju pärmar och en låda med lite allmänt.

Det började lugnt med div. små roliga lappar som "Jag har gåt o baj sat. Kram Ulf" ifrån barndomen och jag hittade alltifrån kvitton på barnsängar till försäkringspapper. Verkligen allt möjligt. Och eftersom jag inte kan behålla det och inte vet vad annat göra av det så slängde jag naturligtvis det mesta, smärtsamt som det på ett plan var. Jag minns att jag tänkte, "nu blir du begravd för mig". Men värre skulle det bli.

När jag kom till den sista pärmen var jag tvungen att avbryta p.g.a. alla känslor som bara kom över mig.

Jag hade hamnat på pärmen som rörde min fars begravning - alla kondoleansbrev och kort och liknande. Jag läste några stycken men hoppade över det mesta. Men ett brev grep mig, det som en vän till mamma och far skrivit nere ifrån Mafinga.

Det handlade om hur mamma tagit farväl av min far när han låg för sin död och känslorna runt i kring. Det var så gripande, det var så utmattande - det var så känslosamt att jag grät. Jag grät jättemycket, för någonstans inom mig har jag i princip alltid hoppats på att allt sammans skulle vara en lögn, ungefär sådär som på film. Att min far skulle återvända en dag och säga; "Här är jag! Nu ska vi bli en familj igen och allt ska bli så bra så bra."

Men det går inte, för det fick jag det svart på vitt. Jag fick det smetat i ansiktet av bläck på ett papper - storlek 10. Det är nu mera oåterkalleligt och konkret och jag känner efter allt en sorts plötslig tomhet inom mig. Det lilla hoppet, den lilla önskan är nu mig ifråntagen.

Aj.