Jag vill redan från första början varna känsliga läsare för att följande blogginlägg är extremt ärligt och kan väcka väldigt starka känslor, dock är det något jag står för och känner att jag behöver ventilera. Så om någon tar anstöt efter detta är varken inte mitt ansvar eller mitt problem. Tar du anstöt känner du dig mest troligt träffad, och det är i såna fall lika bra.
För ett tag sen uppmärksammade mig en vän på ett väldigt intressant problem. Vänner, samröre och prioriteringar. Vem som betyder vad för vem och vem som ger dig lika mycket, eller mer, tillbaka jämfört med vad du ger dem. Det handlar om energi, kärlek och tillit - det handlar om en sån vänskap där man inte blir orkeslös av att umgås med den andra utan där i det närmsta blir upprymd när man nått mötets slut.
Framför allt handlar det om hur få såna vänner man har. För i dagsläget är de för mig så fåräknade att jag mår dåligt. Det har nått en nivå där många av mina närmsta vänner fått en rejäl avsyning och övertänkning i ett försök att gallra. Det låter förjävligt, jag vet, det låter fjantigt, jag vet, men det handlar i slutändan om överlevnad och självbevarelsedrift. Den senaste tiden har varit extremt turbulent och många av de jag betraktat som vänner har gjort snedsteg och övertramp som ärligt känns förjävligt och ibland oförlåtligt. Och ärligt talat är jag fruktansvärt jävla asless på att allt som oftast behöva vara den större mannen och förlåta, trösta, ursäkta och böna och be. Jag är så tydlig jag kan i min kommunikation med andra, särskilt med vänner, men vad är det i ett rakt och sant ord som öppnar för tolkning och förvridning?
Jag ser nu olika vänner med olika ögon - jag tänker alltid och vill genomsyra alla runt omkring mig med kärlek och respekt - och när man slösar med det så pass, så vill man mötas med samma känslor tillbaka. Det är när man inte gör det som det ger upphov till såna här tankar.
Varför försöker vänner övertala en att man själv faktiskt mår dåligt? Varför försöker vänner mena på att de redan sett igenom hela "min fasad" när jag mig veterligen inte har/haft någon? Varför slår man vänner? Varför får man må dåligt när ens vänner vill, men inte när man själv gör det? Var finns den ömsesidiga respekten? Varför har vänner så svårt att lyssna? Varför kan inte vänner vara glada när det går bra för en själv?
Frågorna hopar sig. Men svaren? De lär dröja, om jag ens vill ha några. Det är lättare att välja bort, visserligen, men hur mycket av sig själv ska man ge bort innan revolten inombords brutit ut i fullskaligt, blodigt, jävla inbördeskrig.
Jag vill dock inte försöka framhäva mig själv som guds bästa barn eller jordens bästa vän, men ledorden för mig är kärlek, vänskap och respekt - något som vissa behöver använda för att "set their priorities straight".
Dags att sova är det dock nu. Godnatt och dröm sött.
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar