Life as We Know It (Östersund)

Hej världen, hur står det till?

Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.

Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.

Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?

Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.

Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?

Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?