I Come Back For You (Östersund)

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig.

Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.

Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.

Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.

Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.

Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.

Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:

Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?

Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.

Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.