The Hilltops (Sweden)

Uttrycket "I got the world in my hands" har för mig länge varit ett ganska tvetydigt och svårt begrepp att verkligen tolka.

Helt plötsligt har jag kommit på det - jag har knäckt det. Det handlar inte om pengar och det handlar inte heller om att någon äger så mycket så att man kan kalla det för att han har hela världen i sin ägo.

Det handlar helt enkelt om att se världen som en rad med möjligheter att upptäckas. Det handlar om att hela världen ligger öppen för en, bara man vill, kan och framför allt vågar. Jag pratade idag med en tjej på jobbet och hon proklamerade länge och väl hur hon redan sen fem års ålder efter att ha sett ett program på TV drömt om att bli inredare och inredningsarkitekt. När hon nu fått papper och ett erbjudande om en skola i Italien - med just den exakta linjen - så tvekade hon. Hon var beredd att avsäga sig hela sin dröm för att bara låta den bero. Varför, undrade dumdristigt jag?

Har du drömt om något så länge så är det ju inte direkt så att du inte någonsin tänkt att du kanske ska vilja förverkliga den eller hur? När det dessutom rör sig om ett sådant erbjudande som likt en skänk från ovan bara dimper ner i handen på en. TA DEN FÖR I HELVETE!

"Pengar... Tid... Rädslor... Ensamhet... Språk..." Bah! GO FOR IT! Har man en älskande, eller ja det kanske inte ens behöver vara det, förstående moder eller fader eller och - då löser sig pengar på något sätt eller annat. Vänner skaffar man där, språket lär man sig efter en 24 timmars brainwash varje dag och tid - det har man all i världen, bara man tar sig den. Rädslorna då? Självklart är det jobbigt med ett uppbrott - men uppbrott är en del av livet och de kommer förr eller senare att ske, vare sig man vill eller inte.

Så mitt argument lyder helt enkelt - gör det och gör det nu.

Fred på jorden och kärlek överallt

Freefalling

Jag star vid ett vagskal.

Jag har tagit ett beslut som forevigt kommer att farga av sig pa mitt liv och mina kommande dagar.

Om dryga 50 minuter blir jag upphamtad, bortskjutsad, uppflugen i ett plan och kommer att slanga mig ut fran 5000m hojd.

Jag tror helt arligt att jag aldrig kommer att fa kanna mig mer levande under den dryga minuten av fritt fall jag kommer att ha!

Fred och karlek at er alla!

Riff Raff

Life's good!

Jag skiter i Halloween - uppriktigt sagt. Visst är det kul att klä ut sig det köper jag, men hela hysterin runt att man måste ha en grym outfit och sånt - nej. Kalla mig gammalmodig, det var ju faktiskt jag som sprang omkring som kyckling förra året, men i år står det mig upp i halsen av masker och fjant.

Men i övrigt! Life's good!
Jag har haft kontakt med Colleget i London och JAG ÄR INNE! Jag får dessutom en duglig rabatt då det visade sig att terminsstarten faktiskt var under tiden då jag är i Nya Zeeland och njuter! Nu måste jag bara hitta boende..!

Prag om någon vecka - life's good!

Mutual instant chemistry

När världen stod still och det kändes som om allas blickar var riktade åt ett annat håll låg han där. Ensam på en brygga, smått guppandes i sin vila och endast ackompanjerad av de tättslutande kåporna som var kopplade till musiken.

Ensam med stjärnhimlen, ensam med tankar och ensam - fast ändå aldrig utesluten. Ensam, men aldrig så i sinnet.

Hennes röst var längtande, rogivande och innehållsrik och det minimalistiska men väl genomtänkta kompet som stämde så perfekt in i allt vad kvällen hade att ge.

Tankarna gick ungefär lika ofta som stjärnor föll från himlen för att snabbt dö en sista gnistrande död. Som om den sista gnistan faktiskt skulle vara den starkaste för att den definierade hela stjärnans existens. Som att den sista gnistan reflekterade ett helt liv av glimmer och ljus. Precis som hans enda tanke i ett enda ögonblick var mer, mer än två synapsers elektriska kommunikation.

Mörkret omslöt honom och stjärnorna fanns nära trots att avstånden var mer än vad en människa förmår att tänka på. Guppandes och gungandes ensam på bryggan trivdes han. Han hade funnit att han kommit till ett existentiellt ögonblick - ett skede i livet då han var tvungen att välja. Ställa svart mot vitt mot grått mot rött. Då den ena dörren inte leder tillbaka till det första valet. Han stod vid vägskälet mellan tomhet och liv, existens och intighet.

Jorden andades tungt, verkligheten drog en suck - ingenting skulle vara mer perfekt.

Ingen guide, ingen som höll i handen - valet var hans och tankarna fortsatte att fara vidare och dö likt stjärnorna på himlen. Hade han kunnat hålla mörkret i handen hade det varit en perfekt partner på hans irrfärd genom denna enda natt.

del sextiosju

Fasligt täta blogginlägg det här.

Läste lite på Sofies blogg - vilket egentligen var totalt oväsentligt i det här sammanhanget. Jag kom bara i "studens hetta" att tänka på vad bloggen hette och lite vad det innebär.

"Ibland är en dröm det finaste man har."

För ja - visst är det väl så? Drömmar kan vara vad som helst. De kan vara dåliga, de kan vara fina, erotiska, hemska, roliga, storartade och allt där emellan. Drömma kan man göra på dagen, på natten eller egentligen när fasen man vill. Det är ett utmärkt sätt att ta sig bort från vår ibland så bistra vardag till verklighet och så länge vi inte fastnar i drömmen är den vare sig skadlig för oss eller för någon annan.

Tyvärr, eller lyckligtvis nog - det beror på hur man ser på saken - är det svårt att dela drömmar med andra. Du kan sitta ner i timtal och försöka förklara och beskriva, men det blir aldrig samma sak - för visst låter en dröm mycket löjligare när den väl kommer ut i ljuset?

Vissa drömmer om framtiden - om vad de ska utbilda sig till, hur mycket de ska tjäna eller vad de i slutändan vill bli. Andra drömmer om medeltiden, svunna Inkariken, piratskatter eller kanske t.om. antiken?

En av mina framtidsdrömmar är nämligen att vara discjockey - att få stå på de stora scenerna och spela kalasmusik för en enorm publik som dansar som ett unisont stormigt hav. Jag vill kunna försörja mig på det jag gillar bäst och jag vill att folk ska tycka det jag gör är bra. Dock är det en aning svårt att berätta om denna min dröm för andra då många har svårt att se vad jag ser i elektronisk musik.

Jag drömde en natt att jag headline:ade Trance Energy och jag vaknade upp skrattandes. Det var underbart. För hur ofta får man vakna skrattandes? Inte allt för ofta - tyvärr.

Jag såg ljusen, jag hörde skriken och musiken, jag kände hela världen vibrera under mina fötter och jag kände att jag styrde vad som hände.

Men som ett original i staden, Kul-Olle, en gång sa:

"Det här är en dröm och den som tror på en dröm bör spärras in på Vadstena hospital."

del trettiotvå

Jag känner mig bitter.

Jag var på Musik Direkt i helgen, Söndags närmare bestämt och slog av en kraftig tanke. Östersund begår för tillfället, och har faktiskt i och för sig också länge gjort, kulturincest.

År efter år av Musik Direkt-tävlingar i Jämtlands "huvudstad" har bara i det långa loppet gett ett på tok för litet utbud av lokala talanger som faktiskt vågar ta för sig. Har det inte flera gånger varit uppe samma människor på scen i hundrafemtionittiosjutusensexhundraåttiotre andra band samma tävling? Har de inte alla, mer eller mindre, hindrat nykomlingar att främjas inom dessa tävlingar?

I och med att nykomlingarna ser att "veteranerna" som ställer upp i princip vartenda band som deltar vinner känner de säkert en hopplöshet och undrar varför DE ska ställa upp? Det blir som att samma musiker försöker överträffa varandra, med varandra, år efter år efter år.

Inget ont mot alla dessa fantastiska musiker som vårt lilla län faktiskt har producerat och kan bjuda på, all heder åt er, men lite less blir jag ändå. Era nya projekt blir lite grann som avkomman som blir av inavel - intressant och nyskapande men fortfarande samma gamla grejer - om ni förstår vad jag menar.

Åldern begränsar ju givetvis att alla de gamla rävarna biter sig fast hela tiden, men jag vill ändå efterlysa ännu fler nya talanger - för jag vet att ni finns där. Kliv fram, ta för er av den scen som faktiskt försöker främja er! Var inte rädda - även nykomlingar kan vinna, som den underbart duktiga gitarr-virtuosen Johan Nilsson bevisade i år.

Mer nytt, mindre gammalt - våga, det önskar jag att jag hade gjort innan det blev för sent!

del nio

..And now for something completely different..

Oj vilken helvetisk natt. Sällan har jag lyckats drömma så många mardrömmar på samma natt. Jag är totalt utpumpad och det känns verkligen som om världen snurrar och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och gråta.

Givet så handlade det sista jag drömde om min Farfar. Det är första gången sen han dog som jag faktiskt har drömt något om det, jag har trott att det borde jag definitivt ha gjort tidigare. Jag drömde att jag sprang genom ett hus som såg ut som hans, fast ändå inte, jag sprang in i ladan som i drömmen satt ihopkopplad med huset i Gävle. Där hittar jag Farfar i en bastu med handduk och skum av shampoot på hjässan. Han har sina glasögon på sig som normalt men sitter och kippar efter andan och lutar sig emot ena väggen. Jag blir helt förtvivlad och kramar om honom och frågar desperat vad han vill att jag ska göra. jag ringer efter ambulans och han påpekar gång på gång att han känner att det är dags för honom att gå vidare från den här världen. Han ber mig be om smärtstillande och tårarna strömmar. Jag ringer upp ambulansvården och möts av en j**la idiot som inte förstår vad jag säger. Jag berättar att jag sitter med min Farfar på IVA (intensivvårdsavdelningen för er som aldrig behövt vara där) och att han behöver vård. Jag skriker och jag gråter om vartannat och ger adressen och ber dom enbart ta med sig smärtstillande då det är det min Farfar ber om. Hon på andra sidan luren förstår inte vad jag menar och jag blir ännu mer förtvivlad. Ska min Farfar dö ska han inte behöva göra det smärtsamt..

Givetvis vaknar jag halvt gråtande.

Två av tre drömmar som jag kommer ihåg att jag drömt i natt har i princip handlat om samma sak. Att jag är oförmögen att förändra något. Att jag är oförmögen att ens handla inför det som komma skall.

Det gör så förbannat ont, och jag menar inte "jag-är-emo-och-det-gör-ont" utan jag pratar om rejäl j**la smärta.

Vem ska jag nu honnörsskåla med först av alla på min student? Vem ska jag placera högst upp vid bordet? Vem ska nu ringa mig och gratta mig på Rupert-dagen? Vem ska jag få roliga brev av?

Det är en del av livet och det är det som gör så ont att inse.

Vila i frid älskade älskade Farfar.
Nu kommer gråten igen.