Glömmer Aldrig

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv.

Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller?

Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, men det är okej att slå en annan vän över hela kroppen inkl. ansiktet och dessutom hota med att slå knäet ur led på denne.

Logik har aldrig varit min starka sida - men nånstans kan till och med jag känna att det där rimmar illa. Vilket gör mig förbannad.

Men varför då också likgiltig? Den person som gör så mot någon man håller av som en vän, då kan enligt mig i såna fall dra åt helvete. Vilket gör att jag blir fullständigt likgiltig - för den vännen var nog aldrig en vän från början.

Jag försökte i alla fall, men vill inte den andra så blir det inte mitt problem längre.

Avslutat kapitel, stängd bok och löst knut - vi ses aldrig igen.

Kärlek (kan vara komplicerat, tydligen)

del nittiosju

Mina panikångestattacker kommer allt mer ofta och jag tycker det börjar bli en faslig variation i utförandet av dem.

Det är dock ingen variation som förnöjer utan tvärtom. Arsel.

del femtionio

Jag känner mig fortfarande lite skamsen och lite som ett svin i och med gårdagskvällen - blev en väldans massa strul fram och tillbaka med skjuts och hämtning och mat hit och dit. Det gjorde inte folk mer glada att vi sen avbokade och ställde in allt ihop.

Nae, usch och fy för dålig kommunikation - jag hatar att det ska behöva bli att man sårar folk på det där sättet.

Återigen, förlåt - det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär ifrån början! Skyller inte på någon annan än på mig själv för allt strul. Jag lovar att jag ska försöka gottgöra det bäst jag kan.

del tjugoåtta

Jag satt igår och gick igenom massa gamla papper rörande min far och hela hans liv som min Farfar sammanställt någon gång. Det fanns hinkvis med papper i den här kartongen, bortåt en sex-sju pärmar och en låda med lite allmänt.

Det började lugnt med div. små roliga lappar som "Jag har gåt o baj sat. Kram Ulf" ifrån barndomen och jag hittade alltifrån kvitton på barnsängar till försäkringspapper. Verkligen allt möjligt. Och eftersom jag inte kan behålla det och inte vet vad annat göra av det så slängde jag naturligtvis det mesta, smärtsamt som det på ett plan var. Jag minns att jag tänkte, "nu blir du begravd för mig". Men värre skulle det bli.

När jag kom till den sista pärmen var jag tvungen att avbryta p.g.a. alla känslor som bara kom över mig.

Jag hade hamnat på pärmen som rörde min fars begravning - alla kondoleansbrev och kort och liknande. Jag läste några stycken men hoppade över det mesta. Men ett brev grep mig, det som en vän till mamma och far skrivit nere ifrån Mafinga.

Det handlade om hur mamma tagit farväl av min far när han låg för sin död och känslorna runt i kring. Det var så gripande, det var så utmattande - det var så känslosamt att jag grät. Jag grät jättemycket, för någonstans inom mig har jag i princip alltid hoppats på att allt sammans skulle vara en lögn, ungefär sådär som på film. Att min far skulle återvända en dag och säga; "Här är jag! Nu ska vi bli en familj igen och allt ska bli så bra så bra."

Men det går inte, för det fick jag det svart på vitt. Jag fick det smetat i ansiktet av bläck på ett papper - storlek 10. Det är nu mera oåterkalleligt och konkret och jag känner efter allt en sorts plötslig tomhet inom mig. Det lilla hoppet, den lilla önskan är nu mig ifråntagen.

Aj.

Del tio

Punktpunktfrågetecken.
Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar.

Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag är den ende i min sociala klick som lider av känslomässiga störningar är en klar underdrift. Jag känner mig allt som oftast tom, utan utvändiga eller invändiga känslor och trots att jag klarar av att vara introspektiv så är det svårt att se genom murar som man själv byggt upp.

Konflikter är ingenting för mig och trots att folk uppfattar mig självsäker är jag nog mest bara en produkt av era förväntningar. Jag har alltid haft svårt att binda mig till saker och ting och jag är nog mest rädd för att bli sårad i ett förhållande. Jag har skapat mig ovänner och fiender och det finns ett flertal människor jag aldrig träffat som hatar mig. Ibland känner jag att ni tittar konstigt och storögt på mig och jag vet inte hur många kompisar jag skulle ha kvar om jag inte ibland sökte kontakt.

Era leenden, era ryggdunkar, era falska kramar och er uppsyn gör mig allvarligt illamående.
Ni som tror er förstå er på. Ni som finns där fast knappt.

Kärlek är förhandlingsbart till mångt och mycket.

del nio

..And now for something completely different..

Oj vilken helvetisk natt. Sällan har jag lyckats drömma så många mardrömmar på samma natt. Jag är totalt utpumpad och det känns verkligen som om världen snurrar och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och gråta.

Givet så handlade det sista jag drömde om min Farfar. Det är första gången sen han dog som jag faktiskt har drömt något om det, jag har trott att det borde jag definitivt ha gjort tidigare. Jag drömde att jag sprang genom ett hus som såg ut som hans, fast ändå inte, jag sprang in i ladan som i drömmen satt ihopkopplad med huset i Gävle. Där hittar jag Farfar i en bastu med handduk och skum av shampoot på hjässan. Han har sina glasögon på sig som normalt men sitter och kippar efter andan och lutar sig emot ena väggen. Jag blir helt förtvivlad och kramar om honom och frågar desperat vad han vill att jag ska göra. jag ringer efter ambulans och han påpekar gång på gång att han känner att det är dags för honom att gå vidare från den här världen. Han ber mig be om smärtstillande och tårarna strömmar. Jag ringer upp ambulansvården och möts av en j**la idiot som inte förstår vad jag säger. Jag berättar att jag sitter med min Farfar på IVA (intensivvårdsavdelningen för er som aldrig behövt vara där) och att han behöver vård. Jag skriker och jag gråter om vartannat och ger adressen och ber dom enbart ta med sig smärtstillande då det är det min Farfar ber om. Hon på andra sidan luren förstår inte vad jag menar och jag blir ännu mer förtvivlad. Ska min Farfar dö ska han inte behöva göra det smärtsamt..

Givetvis vaknar jag halvt gråtande.

Två av tre drömmar som jag kommer ihåg att jag drömt i natt har i princip handlat om samma sak. Att jag är oförmögen att förändra något. Att jag är oförmögen att ens handla inför det som komma skall.

Det gör så förbannat ont, och jag menar inte "jag-är-emo-och-det-gör-ont" utan jag pratar om rejäl j**la smärta.

Vem ska jag nu honnörsskåla med först av alla på min student? Vem ska jag placera högst upp vid bordet? Vem ska nu ringa mig och gratta mig på Rupert-dagen? Vem ska jag få roliga brev av?

Det är en del av livet och det är det som gör så ont att inse.

Vila i frid älskade älskade Farfar.
Nu kommer gråten igen.

Del tre

I mitten av natten sitter jag och våndas över ingenting.

Det är inte ångest, jag tänker inte sitta och bli emo - men ja, jag våndas över ingenting. Njaa ingenting är det inte riktigt heller. Min älskade Farfar ligger på sjukhus med hjärtfel, jag känner mig borttappad och trots en mycket trevlig kväll så har jag av någon anledning hela tiden känt mig en aning avskärmad.

Löjligt va?

Eller ja, att jag våndas, eller rättare sagt oroar mig över någon som står mig nära är kanske inte så konstigt. 20 år har vi snart delat fram och tillbaka och att denne någon plötsligt skulle kunna ryckas ifrån mig känns både surreelt och främmande.