Stilla är nu alla de
som applåderat på första parkett.
De som skrattat först,
de som ryckts med alltför lätt.
Tysta, utan en tanke på förlåt
trots att skriken
och gråten gått åt.
Bakersta raden har ännu inte förstått, ännu
inte nåtts
av slutet på det skådespel, som tilläts gå så fel.
Men balkongerna de ser,
vad som skett, mellan scen och första parkett.
De vill inte ha mer,
vänder blicken, tittar bort.
Nöjet, åtlöjet, är över, ganska kort.
Var det vi kastade för hårt,
eller var scenen asfaltskall?
Det vi aldrig älskade som vårt
ligger livlöst, på fall.
Första parkett bleknar,
balkongerna vaknar ur psykos.
Bakersta raden skriker det som förmås.
Ingen av dem kan ändå förändra,
det som lyckats hända.
Lamporna tänds, en ridå störtar ner
när ett liv har släckts
finns det ingen som ler.
© Fredrik Scheike
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar