Mutual instant chemistry

När världen stod still och det kändes som om allas blickar var riktade åt ett annat håll låg han där. Ensam på en brygga, smått guppandes i sin vila och endast ackompanjerad av de tättslutande kåporna som var kopplade till musiken.

Ensam med stjärnhimlen, ensam med tankar och ensam - fast ändå aldrig utesluten. Ensam, men aldrig så i sinnet.

Hennes röst var längtande, rogivande och innehållsrik och det minimalistiska men väl genomtänkta kompet som stämde så perfekt in i allt vad kvällen hade att ge.

Tankarna gick ungefär lika ofta som stjärnor föll från himlen för att snabbt dö en sista gnistrande död. Som om den sista gnistan faktiskt skulle vara den starkaste för att den definierade hela stjärnans existens. Som att den sista gnistan reflekterade ett helt liv av glimmer och ljus. Precis som hans enda tanke i ett enda ögonblick var mer, mer än två synapsers elektriska kommunikation.

Mörkret omslöt honom och stjärnorna fanns nära trots att avstånden var mer än vad en människa förmår att tänka på. Guppandes och gungandes ensam på bryggan trivdes han. Han hade funnit att han kommit till ett existentiellt ögonblick - ett skede i livet då han var tvungen att välja. Ställa svart mot vitt mot grått mot rött. Då den ena dörren inte leder tillbaka till det första valet. Han stod vid vägskälet mellan tomhet och liv, existens och intighet.

Jorden andades tungt, verkligheten drog en suck - ingenting skulle vara mer perfekt.

Ingen guide, ingen som höll i handen - valet var hans och tankarna fortsatte att fara vidare och dö likt stjärnorna på himlen. Hade han kunnat hålla mörkret i handen hade det varit en perfekt partner på hans irrfärd genom denna enda natt.