See You Move (London)

Ett semifilosofiskt inlägg kan tyckas, men ett inlägg av en god vän fick mig att tänka på en sak.

Jag bloggar - jag bloggar faktiskt ganska ofta, det brukar bli så när jag är ute och reser och hittar på saker. Jag skriver sida upp och sida ner om saker som händer, saker jag tänker på, saker jag känner och om saker i allmänhet. Mycket dravvel självklart men även några inlägg med substans - det vill jag i alla fall intala mig själv.

Även om några inlägg har substans väcks ändå frågan - för vad eller för vem skriver jag?

Bloggen som sådan är ett intressant fenomen ur både en kulturaspekt och kommunikationsaspekt. Bloggen, när den som främst var på frammarsch och ännu inte riktigt etablerad sågs den som ett medium i vilket det var möjligt för vilken knäppskalle som helst att producera vilken åsikt som helst. Genom Google var det sen lätt att få tag på vilken blogg som helst som förmedlade de åsikter du ville lyssna på. Det var, upplevde jag ett tag, nästan fult att säga att man bloggade. Man läste om nynazistiska bloggare och andra som blev censurerade och det kändes verkligen inte som en respekterad åsiktskanal.

Bloggandet exploderade i storlek och nu sitter var och varannan medelsvensson och trycker in ord efter ord, sida efter sida och bloggar och berättar om ditt och datt. Problem, glädje, åsikter och tankar - nu sägs allt via bloggen. Vi har fått kändisbloggare så som Blondinbella och Perez Hilton och t.o.m. våra politiker har bloggar. Den riksdagsman som inte har en blogg blir nästan kollad snett på och skulle nästan anses som teknikfientlig då det är ett kraftfullt och snabbt - för att inte säga direkt medium för att nå ut med sitt budskap.

Men till vem når man ut egentligen? Är inte 95% av alla bloggar (JA, jag inkluderar mig själv i den kategorin) som dagligen publiceras relativt olästa? Vem är det egentligen som sitter och fingranskar alla bloggar? Vem håller koll på allt? Vad tjänar kommunikationskanalen till om det inte finns någon att kommunicera med?

Jag undrar hur alla bloggare tänker, alla vi privata, anonyma - okända bloggare ska jag säga - för jag uppskattar att försvarsministerns blogg är lite mer läst än t.ex. min egen. För vem skriver vi? Skriver vi för att skriva av oss som någon föreslog så skulle vi väl lika gärna kunna skita i att publicera allt vi skriver och istället föra en privat dagbok. Om vi skriver för att bemötas - för att vilja bli sedda, uppskattade och kanske även kritiserade så är ju faktiskt bloggen ett fantastiskt verktyg. Var kommer behovet ifrån dock? Vad är det som helt plötsligt tvingat på oss att ha en massa åsikter om allting och vart kommer vårt behov av att uttrycka dom ifrån? Vad hände?

Den globala världen hände. Ett världsomspännande nät med möjlighet till kunskap och åsiktsdelning hände. En ny era i bildning hände, men kräver den nya eran bloggen?

Fred på jorden och kärlek överallt

Money, Money, Money (London)

Jag håller inte längre koll på några dagar - räkningen gör bara att jag blir stressad och känner en press på att stanna längre.

London ska vara roligt, det är därför jag är här, men nu är det faktiskt inte roligt längre.

Än en gång har någon tyckt att det varit roligt att parkera på min choklad. En mobil till har försvunnit utan att jag märkt det - så alla ni som tyckte att mitt nummer var något att spara kan ju bara skrattande och ryckande på axlarna inse att så inte var fallet.

Den är inte på hostellet, den var inte på gallerian där jag handlade mat - så imorrn ringer jag London's Ministry of Transport och deras Lost and Found-avdelning. Jag är återigen relativt säker på att jag inte tappat mobilen utan att någon har snott den. Men vem vill sno en telefon där high-scoret på gamla goda Snake ligger på 2560? SNAKE?! Inse hur liten - obetydlig rent ut sagt - attraktionsfaktor mobilen har? Sno en iPhone eller nått COOLT någon annan gång?!



Jag köpte den för 20£ och det var ett rån! Mobilen är lika tekniskt avancerad som en banan. Så trots att jag inte vill erkänna det är det kanske troligast att jag tappat den. Jag förstår det bara inte.

Jag funderar seriöst på att ALDRIG införskaffa en ny, men då inser jag istället hur dumt det skulle bli. Man är beroende av sin mobil i dagens samhälle - pinsamt nog. Jag förstår inte hur det har utvecklats till den här graden av beroende men konsumptionssamhället och kommunikationssamhället kräver det.

Jag hoppas och håller tummarna för att den faktiskt är där jag hoppas att den är - i Lost and Found.

Fred på jorden och kärlek överallt - och tummarna hålls för snabb lösning av problemet.

Air (London day 28)

Jag tappar verkligen all koll på dagarna känns det som, allt börjar flyta ihop till ett mish-mash av vanliga och fantastiska upplevelser.

Idag har väl hittills inte varit den mest spännande av dagar. Jag har suttit inne vid datorn och häckat. Jag är måttligt less. Jag köpte ett internet igår, och skulle utnyttja det vidare idag för att ladda hem lite uppdateringar och program som är nyttiga att ha. Nedladdningshastigheten har hoppat mellan 2,3kb/s och 50,8kb/s. Nedladdningstiden har då således skuttat från 5 dygn och 12 timmar till 14 minuter.. Need I say - det har tagit en jävla tid?

Nu har den hållit sig stabil ett tag och nu är den äntligen klar!

Nu får jag njuta av luft, solsken, frihet och framför allt - MAT!

Ikväll vankas det ett gäng pints i goda vänners lag! 

Fred på jorden och kärlek överallt!

Endless (London day 26)

Jotack, eller ska jag bara rätt och slätt säga: ”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!”

Precis som förut hävdar jag att det finns en typ av människor som kan vara så glada som oskulder när det väl beger sig – och det är DJ:s!

Min mix satt! Ooooh fy faaaan vad den satt! Några små svängningar, men det går att reparera och det gjorde jag minsann! Gah! Jag är nöjd, nöjd, nöjd! Glömde jag att säga att jag är nöjd?

Jag kämpade i en timme först med att försöka och försöka, sen fick jag totalt hjärnsläpp och valde att distansiera mig från mixen ett tag. Jag började mixa ambient och chillout bara för att komma ifrån dunk-dunket ett tag. Det gick förvånansvärt bra och jag har den mixen inspelad också – 26 minuter lugnande musik – in case anyone needs a chill-pill!

SEN JÄV*AR! Jag satte igång på en gång, bytte intro, bytte några låtar och körde – och gyyyd vad bra det blev! En ca. 42 minuter lång dunka-dunka-dunka-mys-dunka! Ghiip! Det kommer att finnas en länk så att man kan tanka om man känner för det!

Jag dedikerar mixen till två personer:
Farfar, inte för att jag tror att du skulle uppskatta musiken utanför att utan dig hade ingenting varit möjligt, du saknas mig något enormt och jag är tacksam över att ha fått ha haft dig i mitt liv.

Ruub, förutom att du är en stor inspirationskälla i mångt och mycket så är du min äldsta och bästa vän och jag tror VERKLIGEN att du kommer att kunna uppskatta dunket! (Lite lagom mycket minimal sådär.)

Fred på jorden och kärlek överallt (och JAG TROR PÅ DET JAG SÄGER!)Ps. Mixen kommer inte upp någonstans innan Måndag då jag ger den som demo till min lärare! Ds.

A Quarter Past Midnight (London day 26)

Det har varit många intensiva dagar här i London nu. Mycket att se och mycket att göra hela tiden.

Igår hade jag dock en relativt lugn och skön dag, jag började en timme vid internet för snordyra 2£ (det är fortfarande inte jättedyrt om man jämför med typ ”The Cloud” hemma, men jämfört med gratis?) – mer tog jag mig inte råd med. Sen bar det av. Då jag vaknade relativt sent hade jag redan missat frukosten, men då jag vaknade relativt sent sparade jag in ett mål istället!

Började med att gå åt vänster – jag vet inte riktigt var jag hamnade, hur var eller varför men jag var helt plötsligt mitt uppe i en matmarknad av någon form. Massor med olika stånd som sålde allt mellan Sushi och Tacos. Mycket spännande ställe, och till råga på allt, förbaskat mysigt! Clerkenwell tror jag att jag hade lyckats leta mig in i. Jag hade vid det här tillfället fortfarande inte ätit något och när jag gick förbi det sista ståndet som var ett veggo-stånd med 8-9 olika sorters sallader så fastnade mina ögon lite längre på det ståndet. Jag gick förbi och vände efter fem meter och köpte min sallad. Hon som skötte ståndet sa: ”haha, jag anade att du skulle komma tillbaka så som du stirrade”. What can I say..? Easy man to please! Haha!

En sallad bestående av alla sallader för 4£ i en käck liten kinamatslåda med handtag så att det såg ut som en handväska. Letade mig igenom ett gäng trånga, långa och mysiga kvarter innan jag helt plötsligt fann mig i Farringdon och funderandes på om jag inte skulle försöka hitta en park el. dyl. så att jag skulle kunna äta ordentligt. Jag hittade helt plötsligt Farringdon Underground och tog t-banan till Regents Park där jag hittade en parkbänk, myste ner mig, tog av jackan, slängde iväg nått SMS och bara njöt. Lyssnade på klassiskt också och kände mig riktigt, riktigt mysig. Letade mig runt efter min måltid ända ner till Little Venice – via Maida Vale, St. John’s Wood, Warwick Avenue och massa andra kvarter. Häftigt att gå vilse och kunna hitta ”tillbaka”! När jag kände mig som tröttast och var på väg att försöka hitta en Underground hem så ringer Martina och undrar om inte jag har lust att hjälpa henne att hitta en iPod. Jo visst tycker jag, bara jag hittar var jag är, hur jag tar mig härifrån och vad jag gör. Hon fattade inte mycket men jag förklarade sen.

Hittade mitt bland alla höga skyskrapor och kostymnissar Paddington Underground – happ, så det var där jag var! Då jag fortfarande har Martina i luren så säger jag att jag tror att jag kan vara i Piccadilly Circus på 20 min! Vi möts upp, vi shoppar Martinas iPod, jag hittar ett par byxor (äntligen (jag har letat då gylfen gått sönder på ett annat par och att byta mellan jättebaggy och tajt hela tiden är inte jättekul)) och ett nytt skärp. Vi käkar belgiska våfflor med nutella (nutella med våffla..) och banan resp. jordgubbar. Sockerchocken var total..



Skiljs åt, åker hem och tar tre ganska lättdruckna öl i baren samtidigt som jag lyssnar på Sofias första jobbdag. Vardag helt enkelt! Idag väntar 4 timmars övning på skolan och imorrn åker jag till Birmingham. YAY!

Fred på jorden och kärlek överallt!

Dirty Sticky Floors (London day 17)

Bytt hostel nu i all hast och det är spännande. På fler än ett sätt.

Bor med 7 andra, visserligen är de bara två i rummet nu, men det är 7 bäddar utöver min. En heter Pedro och han är tydligen en filur, hans kompisar, tre olika, har varit och letat honom hela morgonen och jag har bara gett samma nedlåtande svar till alla: "nej, det är bara jag i rummet - jag vaknade nyss och har ingen aning om var han har tagit vägen". Sicken filur! Dra utan att säga till sina kompisar!

Nu är Sofia på jobbet och jag nördar. Det som skulle vara gratis internet visade sig kosta 1£/halvtimme - vilket är snordyrt (särskilt om man, bortskämd som jag är) kommer från Palmers där det var gratis. Och WiFi i hela huset? Vilket skämt! Tillbaka till GlobalGossip i alla fall, så det var ju tur att jag behöll kortet! Clink håller inte vad de lovar. De lyckades även strula till hela vår bokning så att Sofia inte höll på att få något rum, det löste sig efter 1½ timme men då hade hon redan bokat in sig på ett annat hostel fr.o.m. Onsdag för att hon var så less.

De fick helt enkelt kringgå sina policys och boka om och boka rätt "så tätt inpå". Det hela var deras misstag så det får dom ta. I korridoren luktar det unket och vidrigt, housekeepingen gjorde "en Fredrik" och torkade golvet på de ytorna det var öppet att torka på.

Negativt!
Fred på jorden och kärlek överallt!

Sleepwalking (London day 20)

Leta hostel i desperation, hosta tills lungorna sprängs, dricka varm choklad och knarka strepsils.

/ Fredda.

Fred på jorden och kärlek överallt