onsdag 13 augusti 2008

del nittiofem


Jag undrar om samma sak håller på att hända igen? Det som hände när jag skulle sluta på Ängsmon vill säga.

Då jag flyttade från Ängsmon förberedde jag mig mentalt för att det skulle bli svårt. Jag visste att det skulle bli jobbigt att förlora sina vänner, det är det väl alltid liksom? Flytta ifrån, hålla kontakten - jag vet ju hur bra det gick när jag tittar tillbaka på Åretiden och de vänner jag hade där uppe?

För att drabbas minst av smärtan när jag flyttade från Ängsmon till Storsjö kom jag på den briljanta försvarsmekanismen att skapa mig så många ovänner bland mina vänner som det var möjligt. Vänner är svårt att flytta ifrån, inte ovänner. Jag sket i att skriva SMS, jag ringde aldrig frivilligt till någon och jag var framför allt så kall och fjärmade mig så mycket från mina vänner att jag till slut tappade kontakten med dom, redan innan flytten hade kommit igång. Det roliga, eller o-roliga med hela situationen var väl i och för sig att jag började klandra mina vänner för mitt mående där och då. De ringde aldrig mig, de ville aldrig vara med mig och de var kalla mot mig! De kanske skyddade sig på samma sätt? Eller?

Liten, osäker och rädd för smärta och sorg. Absolut. Håller det på att hända igen? Jag vet inte.

Jag känner mig konstig med mina vänner, allt det som finns att prata om blir tomma ord i en långtgående spiral nedåt i skitpratarträsket. Luften som kommer ur min mun när jag pratar är väl ungefär det dyrbaraste jag släpper ifrån mig. Det känns som att jag fjärmar mig på samma sätt nu som förut och det som gör mig uppmärksam på det är hur jag upplever andra. Andras beteende gentemot mig. Men varför nu? Vad händer i mitt liv som gör att jag måste slåss? Vilken del av mig förbereder sig mentalt på ett uppbrott? Och vilket uppbrott sen?

En klump i magen, en liten smärta i bröstet och alltför träffande ord sagda på fyllan får en att tänka till.

1 kommentar:

Anonym sa...

Du sätter ord på mina tankar...