Spännande. Idag har vi faktiskt hunnit med allt som jag tänkt, nästan.
Nästan hela mitt liv befinner sig för tillfället i en - eller två - boxar à 8m^3. Det känns lite overkligt att se hela sitt liv i lådor och påsar. Samtidigt så känns det så rätt, så värdefullt att veta att allt som jag äger inte äger mig. Jag har väldigt mycket prylar, men inget som inte får plats i en-två boxar. Det känns skönt att se det packat och veta att man nu är fri att göra vad man vill.
Lägenheten ekade så tomt så tomt så det kändes som att ge ett stort långfinger till allt vad det materialistiska heter.
Jag är kvitt det första och största stressmomentet, hur underbart är inte det?
onsdag 14 oktober 2009
I Come Back For You (Östersund)
Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig.
Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.
Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.
Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.
Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.
Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.
Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:
Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?
Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.
Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.
Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.
Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.
Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.
Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.
Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.
Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:
Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?
Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.
Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.
fredag 2 oktober 2009
Life as We Know It (Östersund)
Hej världen, hur står det till?
Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.
Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?
Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.
Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?
Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?
Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.
Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?
Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.
Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?
Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?
fredag 11 september 2009
The Girls Don't Say No (Östersund)
Hemma från en 10-dagar lång roadtrip i södra Sverige. Lagom att komma tillbaka till sin första och sista arbetsdag den här veckan.. De stackarna på jobbet måste ju tro att jag lider av världens sämsta arbetsmoral, men så går det när man redan har bokat resor och folk ringer för sent.
Halvtrist och skönt att komma hem. Det ser för jävligt ut hemma igen och vårt problem med kompostflugor som jag har pushat att vi ska försöka driva ut med hygien och disk har hittat ny fart och livslust.. Utrunnen gammal mjölk i hallen från en soppåse jag trodde var uttagen, ett glas rödvin översvärmad med flugor, ugnsformar med drypande fett lite här och där i köket och mögligt bröd på köksbordet.. Jag menar, vaffan.
Bjursås, underbara Bjursås med allt vad det betyder för mig personligen var vår huvudbas i drygt en halv vecka. Vi röjde upp på tomten, vi tog det lugnt, låg på sofflocket, satt på bryggan och drack öl, badade och slogs med alla mygg. Det är fantastiskt vad en plats kan betyda mycket för en själv. Mamma frågade och visst var det väl lite så fast jag kanske inte kunde erkänna det ens för mig själv. Det var skumt att komma dit, det kändes som att något saknades. Samtidigt kändes det ändå bra, som att inget hade förändrats, som att man kunde känna, dofta och höra bokbläddrandet på framsidan, pillandet med verktyg på baksidan, ljudet av ett fnys till kvällens rapport och så mycket annat som jag förknippar med min älskade, saknade Farfar.
Vi kom hem igår kväll i alla fall, och innan jag kunde somna och koppla av tog det ett ganska bra tag. Hann säga hej på både Robin och Torbjörn som kom och hämtade sina prylar här.
Nu känns det segt att ta sig iväg till jobbet, men det kommer nog bli en fin dag att jobba och det går ju ändå ganska snabbt tills dess att klockan blivit 16:00. Längtar till ikväll och till imorrn!
Biggie!
Halvtrist och skönt att komma hem. Det ser för jävligt ut hemma igen och vårt problem med kompostflugor som jag har pushat att vi ska försöka driva ut med hygien och disk har hittat ny fart och livslust.. Utrunnen gammal mjölk i hallen från en soppåse jag trodde var uttagen, ett glas rödvin översvärmad med flugor, ugnsformar med drypande fett lite här och där i köket och mögligt bröd på köksbordet.. Jag menar, vaffan.
Bjursås, underbara Bjursås med allt vad det betyder för mig personligen var vår huvudbas i drygt en halv vecka. Vi röjde upp på tomten, vi tog det lugnt, låg på sofflocket, satt på bryggan och drack öl, badade och slogs med alla mygg. Det är fantastiskt vad en plats kan betyda mycket för en själv. Mamma frågade och visst var det väl lite så fast jag kanske inte kunde erkänna det ens för mig själv. Det var skumt att komma dit, det kändes som att något saknades. Samtidigt kändes det ändå bra, som att inget hade förändrats, som att man kunde känna, dofta och höra bokbläddrandet på framsidan, pillandet med verktyg på baksidan, ljudet av ett fnys till kvällens rapport och så mycket annat som jag förknippar med min älskade, saknade Farfar.
Vi kom hem igår kväll i alla fall, och innan jag kunde somna och koppla av tog det ett ganska bra tag. Hann säga hej på både Robin och Torbjörn som kom och hämtade sina prylar här.
Nu känns det segt att ta sig iväg till jobbet, men det kommer nog bli en fin dag att jobba och det går ju ändå ganska snabbt tills dess att klockan blivit 16:00. Längtar till ikväll och till imorrn!
Biggie!
söndag 23 augusti 2009
Stockholm Calling (Sweden)
Stockholm, Hufvudstaden med stort V. Jag har tillsammans med Jesper och Sara tagit mig en liten avstickare hit över helgen för att se årets mest efterlängtade konsert.
Vi åkte tidigt imorse och kom fram lagom till lite efter lunch då vi strosade runt på stan, käkade på det obligatoriska BK (även också för att Sara faktiskt inte käkat där tidigare) och åkte ut till Fridhemsplan för att checka in på vandrarhemmet efter tre.
Gratis internet och TV, 60:- för hotellfrukost, 50:- för lakan och handdukar och hotellsängar. Visst, ett fyrbäddsrum har gått på 1100:- för en natt inkl. allt, men det är ändå delat på tre! Okej priser för en bra vandrarhemsstandard. Note to self: uppdatera medlemsskapet i STF för att få tillgång till rabatterna hemma och utomlands!
Sen efter div. uppiffning och tillsnyggning så bar det av att käka för att sedermera ta tunnelbanan ut till stadion och se bandet. COLDPLAY! Bögstämplat enligt Facebook (tack för den, era nollor) men det är något som jag och de andra skiter i.
Låt mig bara summera kvällens konsert med ett ord: fulländad. Jag hörde t.o.m. killar bredvid mig säga att den här konserten var bättre än deras fullpoängare på Globen i höstas vilket gladde mig REJÄLT!
Sleten nu i och med dåliga skor men det råder vi bot på imorrn, även sleten då jag inte är hundraprocentigt frisk än. Det kommer! Jag knarkar C-vitamin, te, kanjang, alvedon och Kiwi!
VIVA LA VIDA, VIVA LA AMOR, VIVA COLDPLAY!
Peace worldwide and love everywhere!
Vi åkte tidigt imorse och kom fram lagom till lite efter lunch då vi strosade runt på stan, käkade på det obligatoriska BK (även också för att Sara faktiskt inte käkat där tidigare) och åkte ut till Fridhemsplan för att checka in på vandrarhemmet efter tre.
Gratis internet och TV, 60:- för hotellfrukost, 50:- för lakan och handdukar och hotellsängar. Visst, ett fyrbäddsrum har gått på 1100:- för en natt inkl. allt, men det är ändå delat på tre! Okej priser för en bra vandrarhemsstandard. Note to self: uppdatera medlemsskapet i STF för att få tillgång till rabatterna hemma och utomlands!
Sen efter div. uppiffning och tillsnyggning så bar det av att käka för att sedermera ta tunnelbanan ut till stadion och se bandet. COLDPLAY! Bögstämplat enligt Facebook (tack för den, era nollor) men det är något som jag och de andra skiter i.
Låt mig bara summera kvällens konsert med ett ord: fulländad. Jag hörde t.o.m. killar bredvid mig säga att den här konserten var bättre än deras fullpoängare på Globen i höstas vilket gladde mig REJÄLT!
Sleten nu i och med dåliga skor men det råder vi bot på imorrn, även sleten då jag inte är hundraprocentigt frisk än. Det kommer! Jag knarkar C-vitamin, te, kanjang, alvedon och Kiwi!
VIVA LA VIDA, VIVA LA AMOR, VIVA COLDPLAY!
Peace worldwide and love everywhere!
söndag 16 augusti 2009
torsdag 13 augusti 2009
Festivalblogg
GAH! Den har festivalen alltsa! Helt flippat! Budapest ar naturligtvis jattevackert ocksa, vi tog en dag dar inne i tisdags och tog vandrade runt. At ungerskt pa ett stalle som hette Fatal - och det var FATALT stora portioner.. Jag fick en gjutjarnsgryta med bongulasch och en halv gris... Viktor fick svinmycket mat han ocksa - en helt stekpanna!
Massa manniskor (framst fransman och hollandare), massa dricka (Palenka - ihemskt brannvin), massa cigaretter (folk roker som skorstenar OVERALLT), massa mat (allt fran indiskt till mexicanskt, ungerskt till afromat) massa musik och fantastik stamning!
Underbart!
Nog for att jag kanske inte riktigt ar en festivalmanniska i ordets ratta bemarkelse, men det ar fett att ha varit med om nagon gang!
Igar sag vi:
Calexico, inhemska band, Backyard Babies, SKA-P och mangder med annat! Helt galet!
Hoppas livet ar bra dar hemma, 20 minuter gar fort nar det ar gratis!
Loadsa lovin!
Massa manniskor (framst fransman och hollandare), massa dricka (Palenka - ihemskt brannvin), massa cigaretter (folk roker som skorstenar OVERALLT), massa mat (allt fran indiskt till mexicanskt, ungerskt till afromat) massa musik och fantastik stamning!
Underbart!
Nog for att jag kanske inte riktigt ar en festivalmanniska i ordets ratta bemarkelse, men det ar fett att ha varit med om nagon gang!
Igar sag vi:
Calexico, inhemska band, Backyard Babies, SKA-P och mangder med annat! Helt galet!
Hoppas livet ar bra dar hemma, 20 minuter gar fort nar det ar gratis!
Loadsa lovin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)