I feel, you feel - everybody feels

Gah, att sitta och vänta på posten är ungefär som att sitta och vänta på ett SMS från någon man håller mycket av.

Man sitter som på nålar och vänder och vrider sig och så fort minsta läte kommer utifrån så springer man dit och kollar och inser att det bara var vaktmästaren eller någon annan lymling.

Skälet till att jag väntar just idag är att jag förhoppningsvis får hem två avier. TVÅ STYCKEN!

Den jag nästan mest troligt borde få skulle vara avin från Bellman & Symfon som ÄNTLIGEN säger att mina öronproppar har kommit! jag har ju slarvat bort högerproppen och sitter nu med två formgjutna vänsterproppar. Så vad gör man? Beställer två högerproppar så att man har två kompletta par!

Det andra jag väntar på - som jag vet skeppades i måndags är mina nya hörlurar!

Efter att ha sett flera par i användning av flera stora namn - däribland Carl Cox så beslöt jag mig för att läsa på lite. Tusentals nöjda kunder, massor med bra kritik från både press och vanligt folk och massa mys skrivet om dom gör att jag tog tag i saken och beställde hem ett par...



PORR PORR PORR!

Like a Freshman

En underbar dag!

Verkligen!

Bokat Prag med grabbarna grus - så som det ser ut nu så drar Jesper, Oskar, Robin och Jag till Prag den 19:e och kommer hem den 23:e November. Galet skönt!



Innan dess ska jag ju hinna med Frankrike, Örebro, kanske en snabb visit i Stockholm och två stora fester!

Good times!

Mr Ingenious

Likt akustiskt regn

Stilla är nu alla de
som applåderat på första parkett.
De som skrattat först,
de som ryckts med alltför lätt.
Tysta, utan en tanke på förlåt
trots att skriken
och gråten gått åt.

Bakersta raden har ännu inte förstått, ännu
inte nåtts
av slutet på det skådespel, som tilläts gå så fel.

Men balkongerna de ser,
vad som skett, mellan scen och första parkett.
De vill inte ha mer,
vänder blicken, tittar bort.

Nöjet, åtlöjet, är över, ganska kort.
Var det vi kastade för hårt,
eller var scenen asfaltskall?
Det vi aldrig älskade som vårt
ligger livlöst, på fall.

Första parkett bleknar,
balkongerna vaknar ur psykos.
Bakersta raden skriker det som förmås.
Ingen av dem kan ändå förändra,
det som lyckats hända.
Lamporna tänds, en ridå störtar ner
när ett liv har släckts
finns det ingen som ler.

© Fredrik Scheike

Situationen känns så sjuk

Ja precis som Veronica Maggio sjunger så känns situationen väldigt sjuk.

Skivhörnan lägger, som alla vet, ner redan nu på Fredag imorrn - och dom har avslutat med världens största rea. Något som jag INTE var sen att uppmärksamma!

Jag var där i Måndags och plockade hem 33 skivor.
Jag var där i Tisdags och plockade hem 9 skivor.
Jag var där igår och plockade hem 6 skivor.
Jag var där idag och plockade hem 11 skivor.
Jag ska dit imorrn och plocka med mig en vinyl, ett par hörlurar och antagligen en förstärkare och 3-4 högtalare.

I must be crazy!

Bil, buss och Ljusdals kommun.

Det här känns redan, innan jag börjar, som ett krystat inlägg. Ett tillfälle för mig att få ventilera mig till allmänheten utan att den större delen av mina vänner vet vad jag skriver.

Att blogga för mig är lite som att gå i terapi, helt anonymt.

Att få ventilera det jag känner, tycker och tänker utan att egentligen rikta det till någon. På ett sätt är det skönt, på ett sätt är det förbannat jobbigt. Det känns, redan innan jag börjar, som en krystad konstform på nått sätt.

Men jag vill ventilera mig, för när man inte riktigt är på topp - vem är bättre att lyssna än den oidentifierade "massan"? Den klump av öron som egentligen inte lyssnar men på något sätt är som tvingade att lyssna ändå? Klagovisor, klagosång - ibland känns det som att jag inte kommer med annat. Jag, jag, jag. Det finns ju dom som har det evinnerligt mycket sämre - men jag, jag - jag.

Sanningen att säga är att jag trodde att jag skulle kunna ta det på ett annat sätt. Jag trodde att jag hade försonats med tanken på mitt öde på den här fronten, men det känns ändå upprivet och infekterat. Det finns så många frågor kvar obesvarade som ligger och skaver och nöter. Vad? Varför? Det skulle ju aldrig bli - det är ju redan avklarat - men ändå kan man inte undgå att hoppas? Och varför skulle jag inte?

Kanske för att det skulle vara dags att gå vidare - blicka mot nytt, men vad är nytt? Är nytt annorlunda eller bara nytt för att vara just nytt?

Jag saknar - någon, eller något, men mest troligt någon.

Jag vill resa igen, känna pressen av friheten - hur skumt det nu än låter. Känna att friheten kräver av mig att vara fri. Eller är det fegt att fly..?

Never Love Again

Anthony Hamilton - en av människorna jag införskaffade en skiva med idag på mitt första lass med skivor från skivhörnan.

Jag kan inte släppa låten.
Den talar för tillfället rätt till mig.