I mitten av natten sitter jag och våndas över ingenting.
Det är inte ångest, jag tänker inte sitta och bli emo - men ja, jag våndas över ingenting. Njaa ingenting är det inte riktigt heller. Min älskade Farfar ligger på sjukhus med hjärtfel, jag känner mig borttappad och trots en mycket trevlig kväll så har jag av någon anledning hela tiden känt mig en aning avskärmad.
Löjligt va?
Eller ja, att jag våndas, eller rättare sagt oroar mig över någon som står mig nära är kanske inte så konstigt. 20 år har vi snart delat fram och tillbaka och att denne någon plötsligt skulle kunna ryckas ifrån mig känns både surreelt och främmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar