Förresten, imorrn är det Alla Hjärtans dag! Spendera den med någon du älskar, visa uppskattning för de som behöver det och se till allas goda. Lås dig inte fast vid allt du ska köpa, kärlek är så mycket mer än så.
onsdag 13 februari 2008
del sexton
Förresten, imorrn är det Alla Hjärtans dag! Spendera den med någon du älskar, visa uppskattning för de som behöver det och se till allas goda. Lås dig inte fast vid allt du ska köpa, kärlek är så mycket mer än så.
del femton
Det finns en del vackra människor ändå? Inte sant?
Man behöver inte älska alla hela tiden men man måste dock inse att älskar man dem inte - riskerar man mycket. I de bråda dagar och de onda tider jag för tillfället lever i, d.v.s. med bouppteckning imorrn och begravning på Fredag, så måste jag ändå känna en sorts tillfredställelse.
Ibland hatar jag mina vänner.
Det måste jag erkänna för mig själv.
Men idag så har jag mött underbara män och kvinnor och insett att en omväxling ibland, förnöjer.
Jag längtar efter livet, jag längtar efter kärleken och trots att gymnasiet är kul tror jag att universitet kommer bli roligare.
Tack för att ni finns trots att jag kan vara en riktigt jobbig jävel ibland.
Man behöver inte älska alla hela tiden men man måste dock inse att älskar man dem inte - riskerar man mycket. I de bråda dagar och de onda tider jag för tillfället lever i, d.v.s. med bouppteckning imorrn och begravning på Fredag, så måste jag ändå känna en sorts tillfredställelse.
Ibland hatar jag mina vänner.
Det måste jag erkänna för mig själv.
Men idag så har jag mött underbara män och kvinnor och insett att en omväxling ibland, förnöjer.
Jag längtar efter livet, jag längtar efter kärleken och trots att gymnasiet är kul tror jag att universitet kommer bli roligare.
Tack för att ni finns trots att jag kan vara en riktigt jobbig jävel ibland.
tisdag 12 februari 2008
söndag 10 februari 2008
del tolv
Mark Thornton - Now You See (Chillout Mix)Jag har antagligen sårat fler folk än jag kan räkna till. Förlåt, människan är inte perfekt.
I wish I was at the center of the sun.
I wish I was at the center of the sun.
Del tio
Punktpunktfrågetecken.
Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar.
Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag är den ende i min sociala klick som lider av känslomässiga störningar är en klar underdrift. Jag känner mig allt som oftast tom, utan utvändiga eller invändiga känslor och trots att jag klarar av att vara introspektiv så är det svårt att se genom murar som man själv byggt upp.
Konflikter är ingenting för mig och trots att folk uppfattar mig självsäker är jag nog mest bara en produkt av era förväntningar. Jag har alltid haft svårt att binda mig till saker och ting och jag är nog mest rädd för att bli sårad i ett förhållande. Jag har skapat mig ovänner och fiender och det finns ett flertal människor jag aldrig träffat som hatar mig. Ibland känner jag att ni tittar konstigt och storögt på mig och jag vet inte hur många kompisar jag skulle ha kvar om jag inte ibland sökte kontakt.
Era leenden, era ryggdunkar, era falska kramar och er uppsyn gör mig allvarligt illamående.
Ni som tror er förstå er på. Ni som finns där fast knappt.
Kärlek är förhandlingsbart till mångt och mycket.
Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar.
Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag är den ende i min sociala klick som lider av känslomässiga störningar är en klar underdrift. Jag känner mig allt som oftast tom, utan utvändiga eller invändiga känslor och trots att jag klarar av att vara introspektiv så är det svårt att se genom murar som man själv byggt upp.
Konflikter är ingenting för mig och trots att folk uppfattar mig självsäker är jag nog mest bara en produkt av era förväntningar. Jag har alltid haft svårt att binda mig till saker och ting och jag är nog mest rädd för att bli sårad i ett förhållande. Jag har skapat mig ovänner och fiender och det finns ett flertal människor jag aldrig träffat som hatar mig. Ibland känner jag att ni tittar konstigt och storögt på mig och jag vet inte hur många kompisar jag skulle ha kvar om jag inte ibland sökte kontakt.
Era leenden, era ryggdunkar, era falska kramar och er uppsyn gör mig allvarligt illamående.
Ni som tror er förstå er på. Ni som finns där fast knappt.
Kärlek är förhandlingsbart till mångt och mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)