Att se och att mötas.
Ska det vara så svårt? Vad är det som gör att människor i alla tider jämt har byggt upp murar omkring sig? Omgärdat sig med ogenomträngliga staket som gör att vi kan blicka in men aldrig beröra?
Vad är det som driver en människa att avskärma sig från den yttre världen på ett till synes osynligt sätt? Är det en önskan om att inte vara sårbar eller är det exakt tvärtom? Är det en önskan om att någon kanske någon gång ska se att vi just faktiskt är sårbara?
Är längtan om att synas och att uppmärksammas utåt så pass påtaglig att vi istället tar avstånd ifrån vårat inre?
"Det är synd om människorna,
och dyrt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar