När saker man vill prata om med människor man vill ska veta och inga ord kommer ut. Du vet vad jag menar va? När man vet att det som skulle sägas har en chans att förändra allt, i princip vända upp och ner på hela världen. Men man kvävs och allt det som kommer ut är en suck och ett ryck på axlarna.
Att stålsätta sig. Vad är det man är rädd för? Kan man inte bara se över muren eller i alla fall försöka klättra upp på den så att man kanske kan ta sig över? Ta tjuren vid hornen och få den iskalla vinden i ansiktet? Hur kul är det att sitta i lä bakom en mur resten av sitt liv?
Det finns väl ett skäl till att man säger, respektive, inte säger det man gör. Man gör bara något om något annat gör en. Där är skådespelarens mantra. Men det är nog ett bra mantra att faktiskt ta med sig ut i livet också, jag tror det. Jag tror att det handlar om att man lär sig allt vad mänskliga relationer handlar om. Jag tror det är det viktigaste när det kommer till skådespeleri och SEN kan vi börja prata om att adaptera det till verkligheten.
Ramble, mumble - och bajs. Ja, men precis så.
Loves
Visar inlägg med etikett viktigt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett viktigt. Visa alla inlägg
söndag 16 oktober 2011
söndag 10 juli 2011
The Truth
Det känns lite vemodigt, ärligt talat, men samtidigt lite bra.
Att få ha varit i Bjursås sista gången för den här gången och få hämta saker som betyder mycket för mig, som är kopplade till minnen och som jag kan skapa nya minnen runt ikring.
Jag ska inte ljuga, för det har inte varit lätt hela helgen, men med fantastiskt stöd av Mor och O och J så har det gått över förväntan. Att få sitta och snacka strunt, att kunna ta en pilsner och skratta medan solen långsamt går ner över bryggan - det är vackert. Det är kärlek, respekt, ömhet och omtanke om både det som har varit och det som är.
Jag är så otroligt tacksam för allt det jag får vara med om - motgångar och medgångar, för allt gör det mig till den jag är idag - och jag vill inte vara någon annan, hur mycket folk än försöker ändra på mig.
Älska mer, varje dag!
Kärlek
Att få ha varit i Bjursås sista gången för den här gången och få hämta saker som betyder mycket för mig, som är kopplade till minnen och som jag kan skapa nya minnen runt ikring.
Jag ska inte ljuga, för det har inte varit lätt hela helgen, men med fantastiskt stöd av Mor och O och J så har det gått över förväntan. Att få sitta och snacka strunt, att kunna ta en pilsner och skratta medan solen långsamt går ner över bryggan - det är vackert. Det är kärlek, respekt, ömhet och omtanke om både det som har varit och det som är.
Jag är så otroligt tacksam för allt det jag får vara med om - motgångar och medgångar, för allt gör det mig till den jag är idag - och jag vill inte vara någon annan, hur mycket folk än försöker ändra på mig.
Älska mer, varje dag!
Kärlek
måndag 23 maj 2011
Snälla Låt Mig Förklara
Jag vill redan från första början varna känsliga läsare för att följande blogginlägg är extremt ärligt och kan väcka väldigt starka känslor, dock är det något jag står för och känner att jag behöver ventilera. Så om någon tar anstöt efter detta är varken inte mitt ansvar eller mitt problem. Tar du anstöt känner du dig mest troligt träffad, och det är i såna fall lika bra.
För ett tag sen uppmärksammade mig en vän på ett väldigt intressant problem. Vänner, samröre och prioriteringar. Vem som betyder vad för vem och vem som ger dig lika mycket, eller mer, tillbaka jämfört med vad du ger dem. Det handlar om energi, kärlek och tillit - det handlar om en sån vänskap där man inte blir orkeslös av att umgås med den andra utan där i det närmsta blir upprymd när man nått mötets slut.
Framför allt handlar det om hur få såna vänner man har. För i dagsläget är de för mig så fåräknade att jag mår dåligt. Det har nått en nivå där många av mina närmsta vänner fått en rejäl avsyning och övertänkning i ett försök att gallra. Det låter förjävligt, jag vet, det låter fjantigt, jag vet, men det handlar i slutändan om överlevnad och självbevarelsedrift. Den senaste tiden har varit extremt turbulent och många av de jag betraktat som vänner har gjort snedsteg och övertramp som ärligt känns förjävligt och ibland oförlåtligt. Och ärligt talat är jag fruktansvärt jävla asless på att allt som oftast behöva vara den större mannen och förlåta, trösta, ursäkta och böna och be. Jag är så tydlig jag kan i min kommunikation med andra, särskilt med vänner, men vad är det i ett rakt och sant ord som öppnar för tolkning och förvridning?
Jag ser nu olika vänner med olika ögon - jag tänker alltid och vill genomsyra alla runt omkring mig med kärlek och respekt - och när man slösar med det så pass, så vill man mötas med samma känslor tillbaka. Det är när man inte gör det som det ger upphov till såna här tankar.
Varför försöker vänner övertala en att man själv faktiskt mår dåligt? Varför försöker vänner mena på att de redan sett igenom hela "min fasad" när jag mig veterligen inte har/haft någon? Varför slår man vänner? Varför får man må dåligt när ens vänner vill, men inte när man själv gör det? Var finns den ömsesidiga respekten? Varför har vänner så svårt att lyssna? Varför kan inte vänner vara glada när det går bra för en själv?
Frågorna hopar sig. Men svaren? De lär dröja, om jag ens vill ha några. Det är lättare att välja bort, visserligen, men hur mycket av sig själv ska man ge bort innan revolten inombords brutit ut i fullskaligt, blodigt, jävla inbördeskrig.
Jag vill dock inte försöka framhäva mig själv som guds bästa barn eller jordens bästa vän, men ledorden för mig är kärlek, vänskap och respekt - något som vissa behöver använda för att "set their priorities straight".
Dags att sova är det dock nu. Godnatt och dröm sött.
Kärlek
För ett tag sen uppmärksammade mig en vän på ett väldigt intressant problem. Vänner, samröre och prioriteringar. Vem som betyder vad för vem och vem som ger dig lika mycket, eller mer, tillbaka jämfört med vad du ger dem. Det handlar om energi, kärlek och tillit - det handlar om en sån vänskap där man inte blir orkeslös av att umgås med den andra utan där i det närmsta blir upprymd när man nått mötets slut.
Framför allt handlar det om hur få såna vänner man har. För i dagsläget är de för mig så fåräknade att jag mår dåligt. Det har nått en nivå där många av mina närmsta vänner fått en rejäl avsyning och övertänkning i ett försök att gallra. Det låter förjävligt, jag vet, det låter fjantigt, jag vet, men det handlar i slutändan om överlevnad och självbevarelsedrift. Den senaste tiden har varit extremt turbulent och många av de jag betraktat som vänner har gjort snedsteg och övertramp som ärligt känns förjävligt och ibland oförlåtligt. Och ärligt talat är jag fruktansvärt jävla asless på att allt som oftast behöva vara den större mannen och förlåta, trösta, ursäkta och böna och be. Jag är så tydlig jag kan i min kommunikation med andra, särskilt med vänner, men vad är det i ett rakt och sant ord som öppnar för tolkning och förvridning?
Jag ser nu olika vänner med olika ögon - jag tänker alltid och vill genomsyra alla runt omkring mig med kärlek och respekt - och när man slösar med det så pass, så vill man mötas med samma känslor tillbaka. Det är när man inte gör det som det ger upphov till såna här tankar.
Varför försöker vänner övertala en att man själv faktiskt mår dåligt? Varför försöker vänner mena på att de redan sett igenom hela "min fasad" när jag mig veterligen inte har/haft någon? Varför slår man vänner? Varför får man må dåligt när ens vänner vill, men inte när man själv gör det? Var finns den ömsesidiga respekten? Varför har vänner så svårt att lyssna? Varför kan inte vänner vara glada när det går bra för en själv?
Frågorna hopar sig. Men svaren? De lär dröja, om jag ens vill ha några. Det är lättare att välja bort, visserligen, men hur mycket av sig själv ska man ge bort innan revolten inombords brutit ut i fullskaligt, blodigt, jävla inbördeskrig.
Jag vill dock inte försöka framhäva mig själv som guds bästa barn eller jordens bästa vän, men ledorden för mig är kärlek, vänskap och respekt - något som vissa behöver använda för att "set their priorities straight".
Dags att sova är det dock nu. Godnatt och dröm sött.
Kärlek
fredag 4 februari 2011
Tagit Det Till Nästa Level
Igår när hela lägenheten var fylld med vänner och kärlek kom vi att prata om något väldigt intressant. Något som jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.
Vi pratade om killar och tjejer, ögongodis, partnermaterial och annat. Men något som jag fastnade för var när vi började prata om huruvida frasen "hon är för snygg för mig" har etsat sig fast hos vissa.
Den enda tjejen i sällskapet fick ju stå för det motsatta könets "hela värderingar", men hon hade aldrig tänkt så. Aldrig tänkt att någon kille någonsin skulle "spela i någon annan liga" eller "varit för snygg för henne" - där det bland oss killar är en sjukt vanlig fras. Hur kommer det sig att självförtroendet brister hos oss killar? Hur kommer det sig att vi på något sätt alltid lyckas höja upp tjejerna på någon slags piedestal så att de blir oåtkomliga för oss? Sitter det bara i självförtroendet eller är det någon slags djupare konflikt som öppnar för det argumentet?
Det är för det första inte särskilt jämlikt att använda ett sånt argument - att tjejerna i någon slags "tävling" alltid "vinner" för att de är tjejer. Att det liksom inte ens är värt att försöka med någonting då de bara ser ner på en. Att man placerar sig själv i någon slags underlägsen position där man som bäst är "slav för utseendet" hos den man "dyrkar". Jag menar, tjejer är också människor och jag tror inte att man ger dem den jämlika respekt de förtjänar med ett sådant argument.
För det andra, att självförtroendet skulle vara så pass lågt så att vi bara skulle ge upp "för att det inte ens är värt att försöka" är ju bara en sjukt självdestruktiv och konstig tankegång.
Jag tror dock att det inte är något som man kan lära någon annan, jag tror det är en insikt man måste komma till själv. Ingen är för snygg för dig, för det är bara du som är så snygg som dig själv. Dock vart problemet kommer ifrån eller hur det har rotats så att jag tror det är mer vanligt än ovanligt att killar använder det, det har jag ingen aning om.
Konstigt hur en diskussion över en enda fras kan sätta så många griller i huvudet på en...
Kärlek
Vi pratade om killar och tjejer, ögongodis, partnermaterial och annat. Men något som jag fastnade för var när vi började prata om huruvida frasen "hon är för snygg för mig" har etsat sig fast hos vissa.
Den enda tjejen i sällskapet fick ju stå för det motsatta könets "hela värderingar", men hon hade aldrig tänkt så. Aldrig tänkt att någon kille någonsin skulle "spela i någon annan liga" eller "varit för snygg för henne" - där det bland oss killar är en sjukt vanlig fras. Hur kommer det sig att självförtroendet brister hos oss killar? Hur kommer det sig att vi på något sätt alltid lyckas höja upp tjejerna på någon slags piedestal så att de blir oåtkomliga för oss? Sitter det bara i självförtroendet eller är det någon slags djupare konflikt som öppnar för det argumentet?
Det är för det första inte särskilt jämlikt att använda ett sånt argument - att tjejerna i någon slags "tävling" alltid "vinner" för att de är tjejer. Att det liksom inte ens är värt att försöka med någonting då de bara ser ner på en. Att man placerar sig själv i någon slags underlägsen position där man som bäst är "slav för utseendet" hos den man "dyrkar". Jag menar, tjejer är också människor och jag tror inte att man ger dem den jämlika respekt de förtjänar med ett sådant argument.
För det andra, att självförtroendet skulle vara så pass lågt så att vi bara skulle ge upp "för att det inte ens är värt att försöka" är ju bara en sjukt självdestruktiv och konstig tankegång.
Jag tror dock att det inte är något som man kan lära någon annan, jag tror det är en insikt man måste komma till själv. Ingen är för snygg för dig, för det är bara du som är så snygg som dig själv. Dock vart problemet kommer ifrån eller hur det har rotats så att jag tror det är mer vanligt än ovanligt att killar använder det, det har jag ingen aning om.
Konstigt hur en diskussion över en enda fras kan sätta så många griller i huvudet på en...
Kärlek
fredag 2 oktober 2009
Life as We Know It (Östersund)
Hej världen, hur står det till?
Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.
Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?
Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.
Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?
Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?
Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.
Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?
Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.
Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?
Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?
fredag 22 maj 2009
Prom Night (Östersund)
First blog since London, finally!
Feels quite good and weird to be home - but everything's alright!
Just wrote a quickie to say - PLEASE PLACE YOUR VOTES FOR MY FRIEND OVER AT:
http://www.swoty.se/rosta.php?id=79
He'd be an awesome model - and you know it!
Feels quite good and weird to be home - but everything's alright!
Just wrote a quickie to say - PLEASE PLACE YOUR VOTES FOR MY FRIEND OVER AT:
http://www.swoty.se/rosta.php?id=79
He'd be an awesome model - and you know it!
måndag 6 april 2009
Bouncing (London)
Idag har jag tagit mig i kragen och gjort det jag tänkt att jag skulle göra så länge.
Jag har skänkt ca. 10% av alla mina finansiella tillgångar till olika föreningar. Till Amnesty, Röda Korset, ECPAT, Läkare Utan Gränser och Cancerfonden. Alla som har rört och berört mig har fått en gåva. 10% utspritt på dessa fem! Tack för att ni gör det arbete ni gör, ni är ovärderliga.
Vad har du gjort idag?
Fred på jorden och kärlek överallt!
Jag har skänkt ca. 10% av alla mina finansiella tillgångar till olika föreningar. Till Amnesty, Röda Korset, ECPAT, Läkare Utan Gränser och Cancerfonden. Alla som har rört och berört mig har fått en gåva. 10% utspritt på dessa fem! Tack för att ni gör det arbete ni gör, ni är ovärderliga.
Vad har du gjort idag?
Fred på jorden och kärlek överallt!
torsdag 26 februari 2009
Intelligent Life (London)
IMPORANT! VIKTIGT! iIMPORTANTE! ACHTUNG! IMPORTANT!
NEW PHONE/NYTT TELEFON/NUEVO TELEPHONE/NEUEN TELEFON/NOUVEAU PORTABLE
+44 (0) 77 9475 6493
NEW PHONE/NYTT TELEFON/NUEVO TELEPHONE/NEUEN TELEFON/NOUVEAU PORTABLE
+44 (0) 77 9475 6493
IMPORANT! VIKTIGT! iIMPORTANTE! ACHTUNG! IMPORTANT!
Send me a text with your name and I'll add your number straight away!
Send me a text with your name and I'll add your number straight away!
Fred och kärlek!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)