Del två

Så var det dags igen. En ödmjukhetslektion i allra största allmänhet att lära. För vad annars kan man säga? Är man som jag, van att få bra betyg, van att ha det lätt för en och definitivt van att ordbajsa känns det så otroligt onödigt och förtretligt att gå till ett prov - känna sig totalt oförberedd och sen upptäcka att det första underkända betyget någonsin hänger i luften. Lukten, den unkna besvikelsen bara liksom ligger där som stanken av en alldeles för lagrad Stilton. Eller som bränt kött och svavel efter ett vulkanutbrott. Eller som nederlag - som det vidrigaste av vidriga nederlag.

Ett IG, en plump. Ett svart hål i mitt register.

Och jag måste acceptera det - det finns säkert nått att lära av detta. Eller rättare sagt, mycket finns att lära frågan är vad jag är villig och kunnig att ta till mig? Dags att svälja den djupt rotade stoltheten och ta sig i kragen. Ett IG..? Värre saker har väl folk dött av?

Nej, nu är det dags att som Timbuk, styra upp skiten och göra smartare val. För nu är jag less - spelningen i Onsdags gick under all kritik, studieresultaten dalar och jag orkar inte riktigt alla människor.

Ryck upp dig.