FYI (Vancouver)

Ehrm, bara för att vara övertydlig.

http://vanbloggers.blogspot.com är alltså adressen till vår GEMENSAMMA blogg som vi uppdaterar oftare än vad jag uppdaterar min personliga. Så för att hänga med på hela resan, spana in och lägg till i favoriter!

BYOB (Vancouver)

Shit, det här är ganska stort alltså. Jag menar, jag bor i en helt annan stad, en helt annan världsdel och rör mig i en helt annan kultur. Staden Vancouver är riktigt stor och det är faktiskt ingen lögn att det känns större än London, trots att så inte är fallet.

Antar att det är alla extremt stora byggnader och extremt höga höghus - och säkert också eftersom att allt är så fyrkantigt och opersonligt. Samtidigt är det otroligt lätt att hitta och alla människor är helt underbart snälla och hjälpsamma.

Så vad har hänt? En vecka har fortlöpt och vi har hunnit med helt galet mycket. Vi har i princip allt som behövs, det enda vi behöver är ett part-time jobb som gör att vi kan försörja oss fram tills dess att vi åker till Whistler och jobbar!

Allt går fan betydligt bättre och smidigare än vad jag nånsin skulle ha vågat tro. Men vi är ju tre jäkligt driftiga killar som tar tag och löser det vi behöver lösa och lämnar det som löser sig automatiskt att lösa sig automatiskt.

Jag och Oskar har faktiskt redan diskuterat att stanna längre än ett år - vi kommer ju ha en helt möblerad lägenhet och det känns smådrygt att punga ut så mycket som vi måste för att sedan bara lämna/kasta det.. Mae vi får se vad som händer helt enkelt!

Witnesses And All That (Uppsala)

KAOS

Take You Under (Östersund)

Spännande. Idag har vi faktiskt hunnit med allt som jag tänkt, nästan.

Nästan hela mitt liv befinner sig för tillfället i en - eller två - boxar à 8m^3. Det känns lite overkligt att se hela sitt liv i lådor och påsar. Samtidigt så känns det så rätt, så värdefullt att veta att allt som jag äger inte äger mig. Jag har väldigt mycket prylar, men inget som inte får plats i en-två boxar. Det känns skönt att se det packat och veta att man nu är fri att göra vad man vill.

Lägenheten ekade så tomt så tomt så det kändes som att ge ett stort långfinger till allt vad det materialistiska heter.

Jag är kvitt det första och största stressmomentet, hur underbart är inte det?

I Come Back For You (Östersund)

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig.

Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy.

Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever.

Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen.

Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än vad det är oväntat. Att det ska komma en kväll som denna dock, lika oväntat som omotiverat.

Jag pratade med en god vän om det och vi konstaterade att stressfaktorn visserligen är omänskligt hög för tillfället i och med uppbrott, flytt, resa och framtid och allting. Han sa, jag nickade och höll med och tyckte att det lät rimligt.

Vid närmare eftertanke och en stunds övervägning måste jag dock inse att jag vet exakt vad som utlöste allting. Det är inte själva uppbrottet från allt som är tryggt och säkert. Det är inte att veta hur länge vi kan stanna i Kanada eller hur vi ska lösa jobb- och boendesituationen där. Det är inte heller allt vad flytt gäller med ommöblering och omplacering av ett helt hem. Det som utlöste allt har jag nu insett var tanken och känslan:

Ska jag komma tillbaka till det här? Jag mådde så dåligt över tanken och över insikten att det antagligen utlöste panikångesten, jag är nästan övertygad. Vad har jag att hämta? Vad har jag att vårda? Vad i hela friden är det för mening med att komma tillbaka, egentligen?

Inte har hela tankegången blivit vare sig mer logisk eller förståelig då jag träffat någon som jag faktiskt tycker om.

Jag skäms för mina tankar gentemot de som jag kallar mina vänner.

Life as We Know It (Östersund)

Hej världen, hur står det till?

Jag undrar vad det är jag har gått och klurat på i några dagar nu. Det är så många tankar som flurar runt i huvudet på mig så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.

Människor jag möter, nyheter jag läser, tankar som väckts av en eller annan anledning. Det är jävligt spännande att leva faktiskt.

Efter att ha sett Yrrol (igen) ikväll så har jag förstått det - ja, mina funderingar alltså. Varför är det alltid så svårt att kommunicera med människor? Vi har idag fler medel att kommunicera på än någonsin förut. Vi har MSN, SMS, mobil, chatt, blogg och allt annat - men ändå i våran strävan efter att vara så nåbara som möjligt så känns det som att vi glömt bort det mest väsentliga. Att vår kontakt med andra människor är gjord för att bygga broar, inte för att spränga hus - bildligt talat. Vi vill så gärna bli nådda, gärna hela tiden, men att nå tillbaka? Att själv dela med sig och tillsammans bygga - inte gärna, va?

Jag har också tänkt på livet och hur vi egentligen slösar med livet som om det vore det mest naturliga att göra. Och med slösa menar jag inte att man inte lever som man själv vill, utan att man inte lever tillräckligt. Vår tid här är alldeles för dyrbar och för kort för att vi ska nöja oss med lite smulor, när vi vet att hela tårtan egentligen var vår. Att ta onödiga risker är väl ett uppenbart fel, men att inte ta risker alls och att inte se chanser och möjligheter är faktiskt att slösa med livet.

Hur människor begränsar sig på grund av en irrationell rädsla över döden, som vi ändå borde ha insett kan infinna sig när som helst, är för mig ett mysterium. Hur svårt ska det vara att säga tack till andra människor - innan det är för sent? Hur svårt ska det vara att ta tag i en människa och säga att hon eller han både duger och är älskad för den de är?

Varför kväver vår rädsla för döden den passion och den glöd vi egentligen alltid borde ha och känna inför livet?